Sökformulär

Med enskilda människor menar jag de fysiska personerna, inte enskilda firmor eller andra fåmansföretag. Företagare har också rättigheter, men de är inte jämbördiga med enskildas medborgerliga (eller mänskliga) rättigheter. Den som ägnar sig åt näringsverksamhet får finna sig i viss reglering av densamma som i princip inte berör ideell verksamhet, såsom intäktsredovisning. Att staten kräver insyn i företagarens bokföring accepterar jag, men inte att någon kräver motsvarande insyn i din privatekonomi, vad du köper till middag eller vem du talar i telefon med (även om också dessa aktiviteter innebär ekonomiska transaktioner).

Det kan alltså bli så att vi tar ställning för en enskild person (eller rentav flera personer samtidigt) mot en ensam företagare, också i en situation då det kanske är företagaren som objektivt sett är i störst behov av stöd. Företagare blir man trots allt av fri vilja; människa föds man till. Sedan behöver vi kanske inte prioritera varje konflikt mellan företagare och enskilda lika högt; det gäller som alltid att välja sina strider.

Andra kan säkert hitta på bra ord för att beskriva detta förhållningssätt. Är resonemanget humanistiskt, eller kanske individualistiskt? Jag vill påstå att det är raka motsatsen till korporativistiskt. Om våra motståndare skulle bilda ett politiskt parti, så lär de upptäcka att de i egenskap av juridiska personer saknar rösträtt i allmänna val...