Ett par noter om Simons inlägg:
* "ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser)"
Problemet är att marginalnyttan må bli högre när man ger *de fattigaste* resurser, men inte nödvändigtvis när man ger alla som ligger under genomsnittet mer resurser. Helt oaktat att det finns andra, etiska argument för att bistå de sämst ställda (att minska
lidande) är det nog så att ett marginalnyttoargument också gäller. Men det är tveksamt om det också gäller den som har, säg, 80% av genomsnittsresurserna. I princip handlar dock argumenten om "ekonomisk utjämning" om att alla som ligger under genomsnittet
skall gratis få av alla som ligger över genomsnittet - och det är lätt att se att det *minskar* nyttan. Om den under genomsnittet alldeles gratis får mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Om den som ligger över genonsnittet fråntas frukterna av att göra mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Svaret är att incitamenten försvinner. De under genomsnittet behöver inte gör mer. De över genomsnittet vill inte göra mer. Därför tenderar högt skattetryck (själva instrumentet för "utjämning") att
straffa ekonomisk tillväxt (och det finns studier av detta, t ex av Åsa Hansson vid Linköpings universitet).
Och när tillväxten straffas förlorar alla.
Jag är också utilitarist. Vi kan vara eniga om att de sämst ställda skall stödjas (av etiska skäl: undvika lidande), men argumenten för generell "utjämning" syns svaga. Det är tillväxt som skall göra det generellt bättre för alla, men "utjämning" straffar incitamenten för det. Och vad skulle de etiska argumenten vara att ge extra stöd
till den som *inte* lider, men blott ligger under genomsnittet?
Och rent utilitaristiskt måste slutsatsen bli att om man via generell "utjämning" förstör instrumenten för att alla skall få det bättre, är det något att avstå från.
Ps. Skrev texten i extern textbehandlare och vid inklistring blir kontrollen över radfallet dåligt. Ber därför om ursäkt för omotiverade radbrytningar.
Ett par noter om Simons inlägg:
* "ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser)"
Problemet är att marginalnyttan må bli högre när man ger *de fattigaste* resurser, men inte nödvändigtvis när man ger alla som ligger under genomsnittet mer resurser. Helt oaktat att det finns andra, etiska argument för att bistå de sämst ställda (att minska
lidande) är det nog så att ett marginalnyttoargument också gäller. Men det är tveksamt om det också gäller den som har, säg, 80% av genomsnittsresurserna. I princip handlar dock argumenten om "ekonomisk utjämning" om att alla som ligger under genomsnittet
skall gratis få av alla som ligger över genomsnittet - och det är lätt att se att det *minskar* nyttan. Om den under genomsnittet alldeles gratis får mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Om den som ligger över genonsnittet fråntas frukterna av att göra mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Svaret är att incitamenten försvinner. De under genomsnittet behöver inte gör mer. De över genomsnittet vill inte göra mer. Därför tenderar högt skattetryck (själva instrumentet för "utjämning") att
straffa ekonomisk tillväxt (och det finns studier av detta, t ex av Åsa Hansson vid Linköpings universitet).
Och när tillväxten straffas förlorar alla.
Jag är också utilitarist. Vi kan vara eniga om att de sämst ställda skall stödjas (av etiska skäl: undvika lidande), men argumenten för generell "utjämning" syns svaga. Det är tillväxt som skall göra det generellt bättre för alla, men "utjämning" straffar incitamenten för det. Och vad skulle de etiska argumenten vara att ge extra stöd
till den som *inte* lider, men blott ligger under genomsnittet?
Och rent utilitaristiskt måste slutsatsen bli att om man via generell "utjämning" förstör instrumenten för att alla skall få det bättre, är det något att avstå från.
* "en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut"; "experter oftast är bättre än gemene man"; "eftersom inte experter bestämmer i lika hög utsträckning blir dessa av mycket
sämre kvalité".
Jag menar att det är tveksamt om "experter" fattar bättre beslut. Några poänger:
- Experter är också människor och offer för sina egna fördomar; ofta har de sedan länge bundit sig för en viss världsbild som de låter "expertkunskapen" formas efter.
- Enstaka människor har mycket sämre informationsbehandlingskapacitet än en stor grupp. Det brukar visa sig att i framtidsbedömningar via odds-system brukar totaliteten av de odds som uppstår ge bättre utfall än de bedömningar experter gör.
Det är troligen så att de flesta i den folkmängd som deltar i bedömningarna har sämre sakkunskap än experten, men underskattningar och överskattningar som de bristerna ger tenderar att väga upp varandra, och därför hamnar den stora, publika skattningen mer rätt. Den stora gruppen har totalt sett mycket mer kunskap än
experten, ev fel väger upp varandra och den totala bedömningen blir bättre.
- En marknadsekonomi är inget annat än ett sorts oddssystem, där oddsen uttrycks direkt i priserna. Här är det intressant att notera att de som deltar i
odds-sättandet själva, omedelbart upplever dess konsekvenser och därför blir väldigt noggranna med att bedöma så bra som möjligt. Man blir sur om man gör en dålig affär (=upplever genast en negativ konsekvens) eller vice versa. Men experter riskerar så gott som aldrig något personligen. De tvingas aldrig att direkt uppleva konsekvenser av att bedöma fel, och det talar också emot att experterna skulle ha mer rätt. (Detta är ett tungt skäl till att planekonomi visat sig fungera mycket sämre än marknadsekonomi. I planekonomi styr experterna, och de fattar mycket sämre beslut än det som uppstår i odds/prissättandet som de inblandade själva direkt upplever följderna av.)
- En expert tenderar att leva fjärmad från verkligheten. Det kan vara en politiker djupt inne i en partiorganisation, frånskärmad av sekreterare, utredare osv. Det kan vara en akademiker vars verklighetsbild består av akademiska uppsatser och
seminarier med högtidliga men verklighetsfrånvända diskussioner.
Ett tydligt exempel på "expertens" brister är kollapsen för hypotesen om "global uppvärmning". Vi ser bindningar till egna fördomar (många AGW-förespråkare har lång karriär inom "miljöfrågor"). Vi ser hur experternas tro ("odds") om vad som skall ske kollapsade i Köpenhamn - det blev en tummetott. Vi ser en ilska över vinterns extrema elpriser, inte så litet förorsakad av experternas/politikernas vanföreställning om att kalla vintrar var uteslutna (experternas felaktiga odds om priserna). Vi ser hur IPCC-klicken levt helt verklighetsfrånvänt, t ex i de
läckta Climategate-dokumenten, och trott att de kan mobba bort kritik från vetenskapstidskrifter, mörka data, osv. Skandal på skandal haglar nu: Himalaya
smälter inte alls, Afrika tappar inte alls skördar, polarisarna växer, väderstationsdata ifrågasätts, Holland hamnar inte alls under vatten, Sibirien blir kallare, osv mm etc.
Nej, tack! Inget expertstyre. Varför skulle enstaka, verklighetsfrånvända, fördomsfulla, infohanteringsunderskottares gissningar som de inte behöver riskera något på, vara av betydelse? Experter skall vara blott rådgivare.
Människor själva skall direkt i sina privata liv fatta besluten. Det blir bäst.
--Ahrvid
Ps. Skrev texten i extern textbehandlare och vid inklistring blir kontrollen över radfallet dåligt. Ber därför om ursäkt för omotiverade radbrytningar.