Simon, jag ser en slags självmotsägelse här. Idag är popmusiken till stor del maskinskapad. Det är inte mycket av artisterna själv man ser och hör. Popmusiken är också i regel den mest enformiga.

Datorn har problemet att den är binär, allt den gör måste passa in i ettor och nollor. Sen får jag en känsla av att det är skillnad på hur vi lyssnar på musik, många lyssnar med empati, de njuter inte av mönstren så mycket som de njuter av associationerna de framkallar. Det kanske kan skapas ett program som kan uppnå detta, men det kommer vara svårt att få att fungera av samma orsak som det lär vara svårt för FRAs filter att fungera. Det kräver en enorm mängd statistik för göra det du säger, och när mängden statistik börjar bli tillräcklig har kulturen redan förändrats och gjort statistiken föråldrad.

Din modell med datorer som analyserar ens hjärna på stört och skapar den ultimata musikupplevelsen tror jag man bör se upp med, det lär vara extremt beroendeframkallande.

Sen har ni vänt på konceptet med skicklighet och exakthet. Människans inbyggda brister är lika viktiga för musiken som musikerns skicklighet. Och det är just bristerna som datorn aldrig kommer förstå, inte minst för att de som har förmåga att skapa så komplexa program i regel inte heller förstår hur dessa brister kan skapa något som andra tycker är vackert.