Sökformulär

Dataskyddsförordningen målar upp väl behövd samhällsriktning

Journalisten Staffan Dahllöf skriver så här i tidningen Journalisten från i fredags om den dataskyddförordning som Europaparlamentet ska rösta om på måndag, om allt går vägen:

”En soppa är just vad det är, så låt oss se på ingredienserna: Förordningen handlar om vad "myndigheter och andra" kan publicera och länka till. Det är ju vi [journalisterna, min anm.] och många fler som är "de andra". Vår rätt att publicera och förmedla kan komma att avgöras i EU-domstolen. Det är i hög grad en fråga om yttrandefrihet. Visst är övervakningen ett hot mot källskydd och meddelarfrihet; helt enig. Så mycket värre då att förslaget uttryckligen ger fri lejd år statliga övervakare som NSA och FRA. Myndigheterna får stadgad rätt att kontrollera oss, vi får allt svårare att kontrollera dem. Men nej, när allt fler upplysningar enbart finns digitalt är lösningen inte att slita förvaltningstrappor. Om vi inte får ut filerna över de 50 000 svenska mottagarna av EU:s jordbruksstöd så hjälper det inte stort att knalla runt på Jordbruksverket i Jönköping, eller hos kommissionen i Bryssel. DE 50 000 är ju inte utskrivna på papper. Just därför får inte datalagstiftning tillåtas att köra offentlighetsprinicipen i sank.”

Dahllöf har naturligtvis en god ambition: han vill kunna granska makten, och han menar att offentlighetsprincipen är viktig. Det är naturligtvis viktigt att kunna granska makten, men offentlighetsprincipen finns kodifierad i offentlighets- och sekretesslagen, inte i personuppgiftslagen. Det finns en risk att Dahllöf styr både sin egen och andra journalisters energi mot fel politiska process. Det är särskilt allvarligt just nu, när vi faktiskt ser över offentlighets- och sekretesslagen. Resultatet av att lägga energi på fel ställe blir en sämre transparens, sämre insyn, sämre granskningsmöjligheter för journalister och ett mindre öppet maktutövande. Samtidigt som vi misslyckas etablera en stark lagstiftning för varje individs rätt till sin egen identitet. Det finns också en risk att man tvingar i samhällsproblem som inte borde ligga i t ex straffrätten till straffrätten, som det som har hänt med fotografering. Det skadar, inte hjälper, journalister och jag har skrivit om det här.

Dataskyddsförordningen handlar om varje individs möjligheter att utöva självbestämmande och makt över sig själv, sina vänskaper och sitt liv. Det som är centralt i förordningen är alltså inte alls samma politiska konflikt som Dahllöf egentligen oroar sig för. Förordningen utgör en riktning för samhället – ett ramverk inom vilken vi får industriell utveckling, och inom vilken allmän förvaltning bedrivs. Av uppenbara skäl är det ingen underrättelsetjänst som gynnas av principer som dataminimering, starkt personuppgiftsskydd, att människor måste ge samtycke till automatisk diskriminering och kartläggning av deras beteende, och alltid får veta, eller hindra, behandling av deras personuppgifter. Underrättelsetjänster gynnas av att det finns en marknad – t ex reklammarknaden, databasmarknaden, sjukjournalsystemmarknaden, och så vidare – som matar dem med information.

Staffan Dahllöf i en tidigare artikel i Journalisten använt säkerhetsexperten Fredrik Ljunggren från företaget Kirei i Göteborg som underlag för sin teori att dataskyddsförordningen inte hjälper mot säkerhetstjänster. Det är över huvud taget underligt att hänvisa till personer som är bra på att konfigurera servrar för att beskriva på ett korrekt sätt geopolitiska bekymmer och tolkning av lagstiftning – vi har andra experter i samhället för detta syfte, t ex jurister eller politiker. Men Dahllöf är förblindad av sin egen energi och egen politiska poäng. Troligtvis skadar den sortens fartblinda journalism maktgranskningen i samhället mer än någon lagstiftning. Vi behöver lägga rätt energi på rätt ställe för att få rätt inflytande och rätt maktbalans.

Men Fredrik Ljunggren har jag själv varit i kontakt med i samband med e-legitimationsförordningen i Bryssel så jag vet att han är inblandad i det e-legitimationssystem i Sverige som kommer att börja spåra alla svenskars myndighetskontakter från och med januari nästa år (se mina kritiska kommentarer här och här). Det är den sortens industripolitik som Fredrik Ljunggren själv bidragit till i Sverige som också matar underrättelsetjänsterna med data och information om alla medborgare jämt. Det är bland annat den sortens industripolitik som är problemet, och den sortens industripolitik som dataskyddsförordningen ändrar riktning på.

Det finns gott om entusiastiska spårare i vårt samhälle: människor som vill veta och som vill ha makt över allt vi gör, och kunna använda detta för att sälja reklam till företag eller – så fort det krävs – lämna över datan till underrättelsetjänsten. Inget företag som har en databas kan låta bli att lämna över databasen till staten, för staten har våldsmonopol och det blir otrevligt om de låter bli. Men det finns också gott om andra entusiaster, de som bygger som system som är utvecklade för att användare ska få bättre kontroll, att vi som människor ska ha bättre översikt över vad som händer med vår information, att makt och kunskap om oss själva ska ligga nära oss och inte bara tilldelas oss på nåder. Det är denna andra sorts aktörer som gynnas av dataskyddsförordningen och som får ett bättre spelutrymme, vilket nästan per definition missgynnar underrättelsetjänster som är beroende av att det finns lättåtkomliga och stora databaser om allt.

Det vore alltså bra om vi kunde övergå till att prata riktning och vilken utveckling i samhället vi vill ha. Dataskyddsförordningen etablerar och faställer den teoretiska riktning vi haft sedan Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter skrevs, och en annan riktning än den vi i praktiken sett sedan 2001 och som varit formpassad för att mata underrättelsetjänster, militär och polis med spårningsverktyg. Det är denna första riktning som Piratpartiet vill ha och många andra människor också. Det är därför dataskyddsförordningen behöver göras stark.

2 kommentarer

Alltid kul att bli förknippad med goda ambitioner fast förstås mindre lustigt att kallas förblindad av egen energi och egen (egna) politiska poäng, vilka de nu än måtte vara.
Förutom den artikel i Journalisten som Amelia indirekt hänvisar till så kan ev. intresserade se vad jag har skrivit om dataskyddsförordningen här: http://www.wobbing.eu/news/new-data-rules-will-collide-fundamental-right... och här http://www.wobbing.eu/news/battle-data-control-turned-copy-paste-war. Det kan förhoppningsvis ge en lite tydligare bild av konflikten mellan dataskydd och öppenhet som Amelia inte ser, eller menar är relevant.
I övrigt (I) - och utan att repetera och förlänga den debatt vi har haft i flera andra forum tidigare - så menar jag att Amelias beskrivning av ändringsförslag 80a (”Stora svagheter i parlamentets förslag till dataskyddsförordning”) är direkt missvisande, för nu inte att säga grovt felaktigt - vilket torde framgå av direktlänken. Ändringen handlar om möjligheterna att bevara myndigheters offentlighetsprincip, inte om att sälja personuppgifter.
I övrigt (II) så vore det mer intressant att läsa Amelias och PPs syn på det återinförande möjligheterna att blockera för dataöverföring utan överenskommelse till ”tredje part” (läs PRISM). Rapportören Albrecht ser det som en stor seger. Är du/ni eniga?

Den här veckan kommer parlamentet att rösta om en resolution kring SWIFT-avtalen, ett så kallat "safe-harbour agreement" som medgiver överföring av stora mängder transaktionsdata till USA. Som jag förstår det är parlamentet mycket motvilligt till att ha kvar safe-harbour-avtalen efter de nyliga avslöjandena och också kommissionen har pratat om att riva upp avtalen. Medlemsländerna är mer skeptiska.

Det är sant att EU inte egentligen kan reglera eller styra militär verksamhet eller underrättelseverksamhet på medlemsstatsnivå, men det är lika sant att EU har grundats för att kunna etablera en riktning och ett samarbete som inte tillåter sådan verksamhet i medlemsstaterna att allvarligt störa ett fredligt, förtroendeingivande samarbete mellan medlemsländerna. Den nya artikel 42 gör ett steg i den riktningen, och även om man inte når hela vägen fram är det sant att varken Rom eller EU byggts på en dag. Det tar tid att reparera brustna förtroenden, och övervakningsskandalerna visar också att EU har en lång väg att gå innan medlemsstaterna som organ orkar våga lita på varandras avsikter.

Det är väldigt tråkigt att du, Staffan, lägger så mycket energi på att kritisera dataskyddsförordningen när ditt problem finns i offentlighets- och sekretesslagen. Regeringens tilläggsyrkande 80a(ny) är skrivet specifikt med den svenska myndighetsförsäljningen av personuppgifter i åtanke - det går enkelt att läsa ur texten om man förstår syftet, och är svårt att se om man inte förstår syftet. Det är därför regeringen varit väldigt framgångsrik med att lyfta frågan.

Det vi saknar i Sverige är om något ordenlig lagstiftning under förordningens artikel 6(1)(c) - vi har inget transparensregister, vi vet inte vem som har inflytande på svenska regeringsdepartement, vi vet inte vem som träffar våra riksdagsledamöter, politiska sakkunniga eller varför. Det är en del av min kritik av e-legitimationsnämnden i Sverige: det finns ingen som är ansvarig för att det tekniska systemet som valts inte är det bästa för att bygga interaktioner mellan invånare och hela den offentliga förvaltningen. Alla har utgått ifrån att det som en IT-administratör på ett universitet tycker är bra på universitetet, också är bra i alla andra sammanhang. Offentlighetsprincipen innebär i regel inget krav på att publicera förberedande handlingar inför beslutsfattande i svensk offentlig förvaltning. Rekryteringsprocesser kan undanhållas offentliggörande genom utläggning av rekryteringsuppdrag för chefsposter på privat sektor (bemanningsföretag), och många offentliga system och deras funktionaliteter göms undan i upphandlingskontrakt och andra privata överenskommelser som faller utanför offentlighetsprincipen.

Det som är det viktiga och relevanta problemet att diskutera för journalister, men också för allmänheten, är offentlighetsprincipens begränsningar och hur vi bör förändra offentlighets- och sekretesslagen. När man som maktutövare i samhället får undvika att offentliggöra förberedande material och beslut. Att istället attackera varje individs rätt till självbestämmande är ett slöseri med tid och energi, och det är väldigt tråkigt att du lägger mycket tid på det, och väldigt lite tid på att diskutera det andra, större problemet.

Lägg till ny kommentar