Jag har läst Anders Nymans skrift om bluffakturor efter att vi engagerat i samtal på Twitter, med anledning av signaturen @svenerikalhem:s frustration över polisens tillkortakommanden. En del av mina invändningar var att det inte nödvändigtvis är polisens eller åklagarens fel att svenska företag drabbas av bluffakturor i den utsträckning som sker, utan att systemfel i hur myndigheter och andra hanterar personuppgifter helt enkelt utgör en bra grogrund för den typen av bedrägeri. Anders Nyman har engagerat sig i frågan länge och menar att det visst är i det direkta svaret på bluffakturor, snarare än i underliggande system, som de flesta problem uppstår.

Skriften är helt okej. Intrycket är en mindre syrlig variant av Ross Andersons utläggning i boken Security Engineering kapitel 2, om hur användarpsykologi negativt påverkar säkerheten i IT-system. Där jag menar att bättre dataskyddslagstiftning avhjälper vissa, om än inte alla, problem med bluffakturor är alltså att systemet som sådant blir svårare att manipulera på psykologiska grunder. Den effektivitetsförhöjning man eventuellt skulle uppnå då, är naturligtvis att både åklagare och poliser får mer resurser att ägna sig åt problem som kvarstår efter att systemet slutat uppmuntra vissa typer av problem. På förekommen anledning har jag alltså kort noterat de problem Nyman kartlägger, och hur dataskyddsförordningen avhjälper dessa. Min ansats är framför allt systematisk: jag vill komma åt hur man förebygger problem i största möjliga utsträckning, inte hur man nödvändigtvis bäst skapar rättvisa i sådana situationer där problem redan har uppstått på grund av ett bristande system.

After four years, next week on Wednesday July 16 at 13:00, the court in Stockholm will investigate if Julian Assange should be kept under suspicion for the sexual offenses of which he was accused in August 2010. This means Julian Assange, after the court hearing, could potentially be a free man - at least with respect to Swedish sexual offense law, mind.

Some folks in Stockholm are gathering outside of the court house, and will try to enter the court room and follow the proceedings real-time. Those of us not in Sweden can perhaps not be there in person, but we will also have a gathering outside of the Swedish permrep in the park in front of de Meeûssquare 30 at 12:30 (see directions). There will be light snacks - then we stay until our lunch breaks are over.

For more information on the trial against Julian Assange in Sweden see this infographic.

For a longer account, also check out the film We Steal Secrets: The Story of Wikileaks (2013).

Mitt under VM anordnade Globala IP-centret en temadag om immaterialrätter i fotboll. Mer rätt i fotboll ligger inte så långt bort som man kan tro.

Hela fotbollen vimlar av avtal och juridik. De mest synliga rättigheterna är förstås varumärkesrättigheterna. Mindre uppenbara men ändå ungefärligt kända är utsändarrättigheterna, en sorts upphovsrätt för sport-arrangörer och tv-kanaler.

Sen har man förstås designrättigheter på tröjorna spelarna bär. Skorna. Sedan EU-domstolen klokt beslutat att användargränssnitt kan vara upphovsrättsskyddade lär också framställningen i varje tv-kanal av matchuppsättningen kunna åtnjuta visst konstnärligt skydd. Det är ett virrvarr av olika rättigheter och privilegier som avtalsrättsligt kan användas för att skyffla runt pengar mellan olika aktörer.

För inte alls länge sedan, 2013, kom det faktiskt upp en diskussion i Världshandelsorganisationen om det inte i själva verket är så att just sport behöver extra starka rättigheter. För det finns tydligen inga rättigheter i sporten. Särskilt EU oroar sig för de svaga rättigheterna i sporten: vadslagningsfirmor behöver inte betala för att slå vad som matcher, spelarna har inga rättigheter i sina framträdanden, och många andra problem. En studie utförd åt EU-kommissionen av Asser och IViR innan februari 2014 om rättigheter i sporten indikerar istället att det finns en uppsjö av olika rättigheter kring sport. Läs gärna sammanfattningen - den är intressant.

Både datalagring och identifiering av wifi-användare är gammalt. Datalagring har avslagits tidigare av Rumäniens konstitutionsdomstol (en av fyra fem konstitutionsdomstolar i EU som underkänt lagstiftning till följd av det numera universellt avfärdade direktivet[1]) och identifiering av wifi-användare var lagkrav i Italien mellan 2005 och 2010.

I dagarna har rumänska konstitutionsdomstolen ännu en gång avslagit datalagringslagar, men Rumäniens president är i färd med att granska en lag som kräver identifiering av användare av hotspots.

Det är som en ständig kamp politiker för mot de regler för nationalstater som satts upp för att få ett anständigt samhälle.

Varje dag sedan början av juni sitter Peter Sunde i fängelse. Han häktades med insatsstyrkor dagarna efter valet eftersom det är säkert att bruka övervåld mot människor från polisens sida när man förstått att den demokratiska diskussionen fram till valet inte utspelats till hans fördel.

Förra veckan skrev Peter Sunde ett brev där han menar att han har fått sämre hälsa sedan han hamnade i fängelse eftersom de inte ger honom rätt mat. Vem som handhar placeringsbesluten inom svenska kriminalvården vet jag inte, men det går förmodligen att utgå ifrån att detta inte är politiskt betingade beslut. Därför får man hoppas att kloka beslutsfattare bryr sig om fängelsekundernas hälsa.

Saker man ändå kan göra för Peter Sunde är:

• Skriva ett brev till Peter Sunde. Eller ett vykort. Hans adress är

  Peter Sunde
  Box 248
  593 23 Västervik
  Sweden

"För att få en andra chans måste folk få veta att man bränt sin första chans," säger Magnus Gröndal från Lexbase. Företaget köper upp domar från svenska domstolar och lägger upp dem på nätet för allmän beskådan. Unga Kris (Kriminellas revansch i samhället) har försökt driva kampanj mot Lexbase eftersom företaget begränsar möjligheterna att två sig från sina synder. Lexbase menar att Unga Kris är ett särintresse som inte behöver tilldelas större politisk relevans.

Lexbase skapade stora rubriker under senvintern 2014. Via utgivningsbevis publicerar de vilka platser dömda kommer ifrån, och domarna i sin helhet. Affärsmodellen liknar Piscatus affärsmodell - att sälja tillgång till andras elände och därmed göra utsatta ännu mer utsatta. Mer än 250 personer JK-anmälde Lexbase, men justitiekanslern fann att det är roligare att fria än att fälla. Datainspektionens generaldirektör gick ut och sa att vi behöver ändra tryckfrihetsförordningen. Nils Funcke vill istället använda sig av förtalslagstiftningen för att komma åt Lexbase. De som drabbas av Lexbase verksamhet är inte bara dömda, utan även anhöriga, samt brottsoffer och deras anhöriga. Ett domstolsavgörande väntar efter att en malmöitisk advokat tagit sig an rättvisan då justitiekanslern svek.

Det finns flera problem med Lexbase, Piscatus, domstolsverket och svenska myndigheter:

Sommarens stora sexualpolitiska diskussion i Sverige handlar om samtyckeslagen. Det är en lag som i stort sett samtliga bedömare menar inte förändrar någonting särskilt till fördel för våldtäktsoffer i rättegångar kring våldtäkter, och som vissa menar minskar rättssäkerheten eftersom man sänker bevisbördan för skuld i våldtäktsmål.

I olika vändor har jag bekymrat mig för hur förvisso legitima problem lyfts med samtyckeslagen som lösning, trots att problemen verkar mycket avlägsna till sin natur från det som lösningen kan åtgärda. Samtyckeslagen verkar mest vara ett sätt för vissa politiskt intresserade personer att säga att de minsann tycker lite sämre om våldtäkt än alla andra, trots att hela svenska samhället är överens om att våldtäkt är någonting förkastligt som inte bör fortgå.

Varför ska man ha ett politiskt parti istället för en civilsamhällesorganisation? Eftersom politiker inte ändrar på sig förrän de tror att de annars förlorar jobbet. Demokratin är en ganska enkel ekvation där politiker vill berika sig på allmänhetens bekostnad, och allmänheten i gengäld får bestämma vem som får det nöjet.

Piratpartiet är grundat på de premisserna, och jag tror att de fortfarande håller. Med det sagt känner jag inte igen mig i Piratpartiet idag, varken organisatoriskt, politiskt eller på något annat sätt. Det är ett parti som driver politik som är helt främmande från den jag tycker är viktig, det är ett parti som inte vill ta i de konflikter jag tycker är viktiga på det sätt jag tycker är bra, och det är ett parti som förfogar över sina tillgångar, sina aktivister och sitt ledarskap på ett sätt jag blir så hopplöst modstulen av att jag inte vet vad jag ska göra av mig.

Partiledningen har blivit i stort sett omöjlig att kritisera. När partiledningen gång på gång givit upp i partiets huvudfrågor - dataskyddsförordningen var för svår, Rättighetsalliansen för tuff, upphovsrättsreformen "en feedbackprocess i Bryssel", och fildelning något man "blir trött på" - har all kritik avfärdats som personliga aversioner mot Anna Troberg. Det enda vettiga jag lyckats utröna om Anna Trobergs ledarskap är att hennes anställning är "mycket värdefull" - högre precisering än så av vad det är hon faktiskt gör har inte gått att få, från något håll. Detta är frustrerande, eftersom jag när jag satt i EU-parlamentet samtidigt upplevde att Anna gjorde sig otillgänglig (hon svarade aldrig i telefon på 2,5 år trots att jag försökt nå henne vid olika tidpunkter på dagen och av relevanta skäl), och att hon eller hennes medarbetare i partiledningen dessutom satte de flesta av mina försök till medlemsmobilisering i sank (se ovan).