Sökformulär

Gränspolitiken blommar ut

Blomma ut: verb+prep; den akt i vilken en blommande växt blommat färdigt och förmodligen vissnar. I sportjournalistik då en idrottsman blivit som allra bäst.

I veckan har extremhögern tagit hem en stor seger i Österrike. EU-ledarna är minst sagt bestörta, särskilt då de tidigare utfärdat sanktioner mot Österrikes tidigare framstående ledare Jörg Haider. Vad man inte är lika bestört över är den genomgående rasistiska trend som återfinns i den danska politiken. I Sverige har flera inslag i den danska invandringspolitiken kritiserats hårt, samtidigt som Danmark i högre utsträckning än Sverige har harmoniserat sin invandringspolitik med den europeiska.

Trots att Sven-Otto Littorin och Europakommissionen båda anser att den danska flexicurity-modellen är något att ta lärdom av kan man också hålla i beaktning att Danmark har 19% arbetslöshet bland ungdomar med rötter i utom-europeiska länder.

Nej, Österrikes nationalism ligger i tiden. Den har legat i tiden i Frankrike (Jean-Marie Le Pen, 2002), i Storbritannien (BNP med uppskattade 58 platser i olika lokala fullmäktigen) och i Sverige ((sd) har alltså legat över 4% i flera opinionsmätningar för riksdagsval, och sitter i dagsläget i fler kommunfullmäktigen än många nog vill tro). Vidare har vi bulgariska
Ataka, rumänska PRM och i Polen, alla på framfart, eller med säten i nationella parlament sedan länge. Allt medan politiska observatörer uttrycker oro för situationen.

EU däremot är inte oroligt. Europakommissionens före detta vice-president Franco Frattini hade en bred och ambitiös agenda för gränsövervakning. Alla resande i EU ska registreras. Jag minns att jag någonstans läs budgetunderlaget för den europeiska gränsövervakningen mellan 2008-2013: EU skulle där lägga 10 ggr mer pengar på utökad övervakning än de vill lägga på integration. I spanska dagstidningar utmålas båtflyktingarna från Afrika ständigt som en humanitär katastrof - samtidigt rapporterar spanska människorättsorganisationer att om flyktingarna som av ett mirakel skulle ta sig i land vid liv, frodas rasism och våld bland de mottagande polisstyrkorna. Men man ska inte underskatta grupptryck. När Spanien för ett par år sedan gav uppehållstillstånd till en stor mängd personer som vistats i landet illegalt var Tyskland inte helt glada, eftersom man befarade att de människor som då gavs uppehållstillstånd skulle kunna röra sig fritt i Europa (Schengenavtalet och den inre fria marknaden) och därmed vidare anstränga en redan hårt pressad tysk immigrationspolitik. Liknande kritik finns mot de slapphänta svenska asyl- och äktenskapslagarna, som befaras leda till skenäktenskap och ökad legal(!) invandring (enligt svenska regler).

Därför, mer än för att sympatisera med Sverigedemokraterna, har vår nuvarande regering uttryckt ett starkare ställningstagande för aggressivare och mindre tillåtande immigrationspolitik. Egentligen är de där artikelreferenserna också för sena - redan i statsministerns nyårsintervju i SVT i slutet av 2007 uttryckte Fredrik Reinfeldt att "invandrare inte ska tro att det bara är att komma till Sverige och leva på svenska socialbidrag".

Som många andra säkert har läst, är det sällan invandrare har den uppfattningen. Åter till Europas södra gräns, och Spanien, där David Reher från statsvetarfakulteten vid Universidad Complutense de Madrid i El País 29 september 2008 säger att åtminstone 75% av invandrarna faktiskt arbetar, och att de återstående 25% med stor sannolikhet är barn till de 75% som arbetar och därför inte lagligt får vara arbetskraft. Samma artikel menar att flyktingflödet via båt från Afrika knappast överstiger mer än 1% av det totala inflödet av invandrare.

Man funderar då över EU:s ambitiösa gränsprojekt. Men med ökande främlingsfientlighet i Europa, kampen mot terrorism som legitimerar förföljelse av invandrare som ser ut att vara av arabisk härkomst, och det pågående projektet att skapa en europeisk identitet (se: Captain Euro) är det inte helt förvånande. Fästning Europa har varit under diskussion sedan länge.

Fast det betyder inte att det inte fortfarande är irriterande.

2 kommentarer

Man kan undra varför Europa, med några av världens lägsta födelsetal, är rädda för immigration.

Med ett av världens bästa välfärdssystem, garantier för mänskliga rättigheter och en stor fri marknad med nästan 500 miljoner invånare, så borde vi ha ett perfekt varumärke för att locka hit fler folk.

Istället tar vi och slänger ut arbetsföra och initiativrika människor som kommit långväga för att bygga ett bättre liv. Sorgligt.

Det finns vissa problem med immigration, främst i södra Europa. De har ett relativt, om än inte extremt, stort inflöde av outbildad arbetskraft. Dessutom brukar de utbildade människor som immigrerar också tendera att få jobb som är lägre än deras faktiska utbildningsnivå (jfr: Malmös högst utbildade yrkeskår var under 90-talet taxi-chaufförerna). Det följer att unga människor från inhemska, ekonomiskt svaga samhällsgrupper har svårare att få jobb.

Den fria inre marknaden gör också att företag från de länder med bäst välfärdssystem flyttar jobb till andra delar av Europa (eller för den delen världen) med sämre välfärdssystem för att slippa skatter, kunna betala undermåliga löner, osv. Man brukar tala om att företagen "spelar ut" ekonomiskt utsatta grupper mot varandra. EG-domstolens båda domar i Rüffert-fallet och Laval-fallet kan också sägas vara politiska domar med syfte att underminera facklig påverkan av arbetares välfärd.

De välfärdssystem du nämner har bland annat i Sverige och GBR också misslyckats med att bygga bostäder, vilket gör att bostadsmarknaden i likhet med den amerikanska har skyhöga kriser. Befolkningens löner binds upp i krediter och lån.

Det kan väl också vara på sin plats att nämna att om man tittar på relativa barnfattigdomstal (definierat som antalet barn med föräldrar som tjänar <60% av riksgenomsnittslönen) (i Sverige 9%, i GBR ~20% och i Polen 29%) så ligger Europa inte så bra till. Vart fjärde europeiskt barn lever i barnfattigdom enligt en studie citerad av SVT, Aktuellt i mars i år. De länder som ligger bäst till (Norden) har två-försörjar-system (båda föräldrarna arbetar).

Två-försörjar-länder har också i regel bättre födelsetal än länder med en-försörjar-system (där mamman förväntas sluta jobba när hon fått barn). Men med tanke på den i blogginlägget citerade ökande konservatismen kan man lätt tänka sig att det inte är något som en-försörjar-länderna kommer att ändra på inom en överskådlig framtid.

Lägg till ny kommentar