Nu har EU:s kommissionär för handelsrelaterade frågor, Peter Mandelson, avgått. Hans motiv är, likt när Franco Frattini avgick från sin post som säkerhetskommissionär i våras, att han behövs på hemmaplan. Skillnaden är att kommissionens ordförande, Barroso, i det här fallet väljer att lämna över posten till en annan brittiska representant. Ny säkerhetskommissionär blev istället Jacques Barrot.

Enligt EUObserver kan en annan anledning till Mandelsons avgång än den ansträngda brittiska ekonomin vara att många av hans hobbyprojekt på ett eller flera sätt gått i stå. Europakommissionen, med Mandelson som yttersta representant, har till exempel varit en av de mest drivande krafterna i World Trade Organisations (WTO) Doha-förhandlingar.

Vill man veta mer om WTO kan man med fördel läsa den här artikeln från Attac.se.

Problemet med Doha-förhandlingarna har varit att ingen, utom EU, egentligen var särskilt intresserade av att bygga ut samarbetet. Många utvecklingsländer kände sig tillräckligt missgynnade av det regelverk som redan fanns. Det tidigare försöket att starta en ny förhandlingsrunda i Seattle 1999 resulterade i kravaller. Kritiken efter Seattle var hård. Läs bland annat Martin Khors presentation om nackdelarna för utvecklingsländerna i 1995 års avtal.

År 2008 har förhandlingarna i Doha pågått i 7 år, och fortfarande har man i stort sett inte lyckats ta fram ett enda dokument som skulle kunna ses som ett utkast till ett färdigt avtal. Den 29 juli iår kollapsade förhandlingarna.

Huvudkonflikten kan sägas vara att flertalet utvecklingsländer, med Indien och Brasilien i spetsen, har morskat upp sig. Den erfarenhet man hade med sig från föregående förhandlingsrunda gjorde att man satsade på att ha välutbildade och informerade representanter. Man satsade på att delta och vara på även vid de informella makthavarmötena utanför de ordinarie förhandlingsträffarna. Man odlade en förmåga att sätta sig emot i förhandlingssituationer. Utfallet har varit lyckat, och tillsammans med flertalet internationella aktivistnätverk har man pushat för förändringar i tjänstesektors- och immaterialrättsavtalen.

Den misslyckade vidareutvecklingen av WTO:s handelsavtal är en av huvudanledningarna till att flertalet utvecklade länder idag bedriver påbyggnadsförhandlingar vid sidan av WTO. ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) har väckt stor uppståndelse och mycket missnöje. Framförallt är man oroad över att ACTA-förhandlingarna, till skillnad från de förhandlingar som förs inom WTO, är slutna även för medborgarrättslobbyister.

Om ACTA är ett moln av oro, finns en ljusare himmel över handelskommissionärens andra avtalsprojekt: EPA-förhandlingarna. Europaunionen har inte haft en lika aggressiv immaterialrättspolitik som USA så länge. Harmoniseringen av lagstiftning kring immaterialrätt gjorde egentligen sitt intåg vid införandet av reformerna från WTO:s 1995 års avtal.

Det gjorde att när EU skapade sitt eget avtalsprojekt, EPA (Economic Partnership Agreement), i början av 2000-talet, fanns där inga särskilda ambitioner på att höja det dåvarande skyddet av immaterialrätt som redan fanns i TRIPS. Ett harmoniserat och stormigt 2000-tal har dock fått kommissionen att höja rösten. I senare omgångar i EPA-förhandlingarna, som enligt EU:s regelverk inte kan vara lika slutna som förhandlingarna kring ACTA tycks vara, har Europakommissionen på ett eller flera sätt försökt införa vidare immaterialrättsavtal.

CIEL skrev i våras om de listiga paragrafryttarna och försöken att i multilaterala handelsavtal vid sidan om WTO föra in hårdare immaterialrättsregler. CIEL skriver också att utvecklingsländerna på intet sätt har någon förpliktelse att införa hårdare immaterialrättsregler genom EPA-avtalen. Det tryck som sätts på förhandlingsparterna handlar snarare om att skapa stress kring beslutsfattandet. Det som inte går att motivera, kan istället hastas igenom.

Det går inte så bra för EU i immaterialrättsfrågorna. Det är tur att EU ändå kan låta sig inkluderas i ACTA-förhandlingarna. Det ska också bli roligt att se om den nya handelskommissionären, baronessan Ashton, lyckas manipulera Doha, EPA och ACTA bättre än sin företrädare.