Den nyhet som idag sprider sig som en löpeld är hur Christoffer Fjellners och Eva-Britt Svenssons Amendment 166 verkar ha försvunnit ur det dokument som skulle utökat Telekomdirektivet i EU. Tillägget godkändes i Europaparlamentet för några veckor sedan, och står nu inte längre inskrivet.
Med fog upprörda, bloggande aktivister skriver att någon pappersvändare har schabblat bort skrivelsen. Eller kanske har man med flit valt att exkludera skrivelsen ur dokumentet. Och om man har gjort det så är det förbannat dumt att det säkert är tillåtet enligt EU:s regler.
Det är tillåtet.
Om Europaparlamentet i första läsningen antar tillägg till en föreslagen lag, går lagen genom tre vändor i Europaunionens byråkrati innan den kommer tillbaka till Europaparlamentet för en andra läsning. Dessa tre vändor är, i följande ordning, Europakommissionen, ministerrådet, Europakommissionen.
Det här ärendet just nu ligger på steg 3 i medbeslutandeprocessen (den process som ger parlamentet störst inflytande), är det nu upp till kommissionen att ge ut en skrivelse som är anpassad efter de tillägg som parlamentet godtog. Kommissionen har ju ensamrätt på att föreslå lagskrivelser i unionen, och därför är deras inblandning i det här ledet rimlig.
Kommissionen har däremot inte enligt den artikel i det fördrag som styr hur det här steget är utformat ( Artikel 250(2); EG-fördraget), så vitt jag kan se, någon skyldighet att faktiskt inkludera alla tillägg som Europaparlamentet föreslagit.
Det här är ett bra exempel på varför aktivister är skeptiska mot Lissabonfördraget. Lissabonfördraget som marknadsförs under parollen att det skapar mer och bättre demokrati, och effektivare beslutsprocesser, genom att införa kvalificerad majoritet i ministerrådet och medbeslutandeprocess i samtliga frågor.
Är det befogat då? Kritiken mot Artikel 250(2) riktas mot att där står "may" istället för "must" eller "shall". Motsvarande artikel i Lissabonfördraget, som ju ersätter alla tre tidigare fördrag, heter Del 6, avsnitt 2, artikel 294(1-6) och den lyder som följer:
1. När det i fördraget hänvisas till det ordinarie lagstiftningsförfarandet för antagandet av en rättsakt, ska följande förfarande tillämpas.
2. Kommissionen ska lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet.
3. Europaparlamentet ska anta sin ståndpunkt vid första behandlingen och översända den till rådet.
Här sker inget mellansteg hos kommissionen, utan dokumentet går direkt till rådet. För den som fortfarande har sin medbeslutandeprocess-tab öppen, försvinner alltså översta blå fältet till höger från ekvationen.
Huruvida det här faktiskt ändrar något, eller om det innebär att rådet kommer ta på sig samma felaktiga tendenser som ovanstående exempel påvisar hos kommissionen går det väl inte att säga än. Med tanke på att jag inte är jurist ska jag heller inte stensäkert säga att jag inte har missförstått ovanstående skrivelse.
Christian Engström i Piratpartiet har skrivit mycket och långt om varför han anser att det demokratiska underskottet finns och är allvarligt. Han ger också konkreta exempel på varför det är dåligt.
Om man närmare tittar på exemplet med kampanjen FFII förde inför mjukvarudirektivet (där Engström också deltog) ser man också den tråkiga tendens som den nuvarande medbeslutandeprocessen för med sig: parlamentariker kan bara säga nej till en lag. De kan inte få en dålig lag till en bra.
För kortfattade information om aktivismen rörandes mjukvarupatent, se här.
Rörigt värre :-)
Min poäng är inte att kommissionen klantat sig utan att svenska delegationen i rådet inte sagt att Sverige vill ha med 166 i det rådsdokument som läckt.
Kommissionen är splittrad, precis som alla institutioner i den här frågan. Och just därför är utgången inte alls given, utan beror på hur mycket de olika parterna dels myglar och dels krigar öppet.
Sverige har allt att vinna på att stå upp för 166:an.
Lägg till ny kommentar