Flertalet källor (Journalisten, SVT, DN) har igår och idag skrivit om hur en nygammal lag om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott idag (skulle och har) klubbats igenom i riksdagen (vilket gick som förväntat).

Det kan verka upprörande i sig att man håller fast vid gamla regler som kanske under Kalla kriget var nödvändiga, men som idag verkar hopplöst utdaterade, medborgarfientliga och paranoida. Och kanske är det så. Igår menade Per Cramér (professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet) vid en föreläsning anordnad av Centrum för Europastudier i Lund att det rimliga vid Kalla krigets slut hade varit att man avvecklade de försvarsallianser som byggts upp under kriget, nämligen NATO, samt att anpassade de strukturer som fanns i till exempel FN för det nya tidevarv som började med Sovjets fall.

Man gjorde inget av detta. Istället pekade Per Cramér på att man efter Kalla kriget började ersätta Kalla krigets hotbilder med nya, ofta utomstatliga och betydligt mer komplexa, hotbilder. Kriget mot terrorismen, mot brottsligheten, mot drogerna, mot trafficking.

Dessutom uppfann man en rad nya begrepp för att motivera militär intervention. Dessa rubriceras och definieras på följande sätt:

Fredsbevarande insats: En militär operation som har godkännande av båda inblandade stridande parter, i syfte att bevara freden.

Fredsframtvingande insats: En militär operation som inte nödvändigtvis har godkännande av båda inblandade stridande parter, men som ofta även går ut på att skydda förnödenhetstransporter till krigsdrabbade områden.

Fredsgenomförande insats: En militär operation som framtvingar fred genom att hjälpa den part som anses ha rätt i en konflikt.

Ingen av dessa insatser har egentligt stöd i FN-stadgan (enligt Cramér), utan är framtagna som ett sätt att kringgå stadgan. Man skriver istället att insatserna verkar enligt stadgans principer, en farlig omskrivning som egentligen kan vara vad som helst, och som förutsätter att makthavare som fattar beslut rörandes de militära insatserna har en god förmåga att göra etiska och moraliska bedömningar.

Cramér nämnde också humanitära interventioner, en helt illegal företeelse som går ut på att man skickar stridande trupper till ett område med föreställningen om att man hjälper den moraliskt överlägsna gruppen i konflikten att uppnå seger i stridigheter. En humanitär intervention är på intet sätt berättigad enligt FN-stadgan. Den kan däremot vara politiskt legitim, ifall en makthavare till exempel tror sig kunna vinna i popularitet på att genomföra en militär operation i ett område med uppmärksammat etiska stridigheter. Det kan till exempel vara Burma, förra året, då munkarna genomförde en hungerstrejk.

I relation till lagen om tvångsmedel är det inte helt anmärkningsvärt att man vill förlänga lagen om åtgärder vid samhällsfarliga brott i fyra år till och sedan permanenta den. Det är uppenbart att en sådan lag behövs, när kalla krigshotbilderna nu förändrats, blivit större, mer komplicerade och med fler parter.

När man också kan konstatera att det behövs åtminstone fyra nya typer av insatser som kringgår FN-stadgan för att ens börja kunna hantera de nya hotbilderna kommer permanentandet av lagen, tillsammans med FRA-lagen, datalagringsdirektivet och andra åtgärder, som en räddning för en alltmer paranoid maktapparet.

Med hotbilderna som växt fram efter 1991 återstår dock frågan om hotbilderna, som definierats av militären, är egentliga hotbilder, eller bara fantasier som växt fram för att motivera fortsatt existens av hög beredskapsgrad.

Se också Christian Engström