Det är spännande att se på hur EU:s sätt att öppna kommunikationen har gått till. Jag skrev om de senaste strategierna för ungefär två veckor sedan. Men hur är det på ett institutionellt plan?

EU-länderna har vitt skilda åsikter om hur öppen en maktapparat ska vara. De nationella lagstiftningarna divergerar, från offentlighet per default, till sekretess per default. Inom EU, där medlemsstaterna i förhandlingar ofta spelar mot varandra i ministerrådet, har det oftast sett som än viktigare att man kan hålla på sekretessen. I Europakommissionen har man velat ha en stark sekretess för att de interna överläggningsprocesserna inte ska störas av yttre intressen.

Amsterdamfördraget från 1999 är det första steget mot en öppnare EU-byråkrati. Då komplementerar man en närhetsprincip i Maastrichfördraget med en generell öppenhetsprincip. Öppenheten blir regeln, snarare än undantaget.

Trots det garderar man sig med en massa undantag, där det fortfarande är legitimt att hemligstämpla material. Exempel på sådant hemligstämplat material som är problematiskt idag är dokument som kommer från företagsintressen - de hemligstämplas förutsatt att desamma intressen begär det. Annan problematik kan synas i att olika EU-institutioner, parlamentet i våras, genomför nya policys som utökar deras mandat att hemlighålla dokument från medborgarna.

Dessa policy-dokument är dock skilda från fördragen. Ett hinder för öppenhet som institutionerna belägger sig själva med, snarare än någonting inbyggt i EU:s struktur (den exakta fördragsformuleringen är att en policy om öppenhet skall utarbetas).

Ett annat problem som med EU:s öppenhet är slutna möten i kommissionen och rådet. Det är tänkt att några av dessa möten ska öppnas via de reformer som genomförs via Lissabonfördraget. Lite närmare ska rådets möten öppnas när de sammanträder för att anta lagstiftningsakter. Det kommer att vara ett stort steg mot en öppnare och mer genomskådlig union.

Lissabonfördraget har stor potential att vara början på något nytt, bättre och öppnare, förutsatt att EU:s institutioner är lika snabba på att göra tillägg och förändringar som de var med Maastrichtfördraget [det tog 7 år mellan Maastricht och Amsterdam, min anm.]. Förutsättningarna finns där, om än mot något blekare bakgrund än man hade kunnat hoppas. Den nya artikeln (Art. 15) i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillåter fortfarande bristande öppenhet hos kommissionen, vilket är ett problem. Å andra sidan inkluderas ECB, EIB och EG-domstolen.

Man kan också med lätthet hävda att den bristande öppenheten i EU:s andra institutioner är institutionerna självas problem. De har möjlighet att vara öppna, men väljer att inte vara det.

Vilket tar mig till en helt annan punkt. Igår kväll såg jag en BBC-dokumentär om Saudiarabien. Man fick följa med Prins Saud bin Abdul Mohsen under några vanliga arbetsdagar i hans styre av den konservativa provinsen Hail. Det var slående hur pass öppen han var gentemot journalisterna, och samtidigt hur slutna man kan uppfatta den konservativa inställning som finns bland de saudiska invånarna. Det poängterades samtidigt att Hail var en av de mest konservativa regionerna i landet.

Det får mig att tänka att Europa på många sätt är tvärtom. I Saudiarabien räckte det med att Prinsen sa att media får komma dit, och sesam öppna dig! så var det så. I EU fastnar öppenhetsbesluten i byråkratin där de manglas under många år, och även när ett beslut sedan blir verklighet, fastnar själva öppenheten de nät som utgör institutionernas egna policy-dokument.

I EU är det i många fall befolkningen som trycker på för ökad öppenhet och insyn, samt medborgerliga fri- och rättigheter gentemot EU och staterna. I Saudiarabien är det i högre grad den utbildade eliten som leder öppenhets- och insynsarbetet, medan befolkningen fortfarande håller kvar vid traditioner.