Nu har Dagen D kommit. Imorgon är det dags för riksdagens omröstning om ratificering av Lissabonfördraget. Jag har skrivit om Lissabonfördraget tidigare, här och här.
Per Wirtén på Dagens Arena vill idag, något oväntat, skjuta upp ratificeringen till nästa år, genom en så kallad vilandeförklaring. Det innebär i det här fallet att man skjuter upp beslutet i väntan på att ett visst hinder ska undanröjas. Motivet för vilandeförklaringen är att Wirtén vill sätta ytterligare press på Europakommissionen om att ta tag i Europaparlamentets yrkan om förtydligande av Utstationeringsdirektivet.
Wirtén skriver
Man kan ha många synpunkter på EU:s nya grundfördrag. Maktdelningen är fortfarande sned. Det folkvalda parlamentet stärker visserligen sin position men fortsätter vara svagt. Medlemsländernas regeringschefer får orimligt stort inflytande. Folkens röster hålls utanför.
Christian Engström har skrivit mycket om Lissabonfördraget. Jag har valt ut ett av hans inlägg, för enkelhets skull. I mångt om mycket bygger hans resonemang på de brister Per Wirtén tar upp. Speciellt kritiserar han att parlamentets ställning i och med oförändrad medbeslutandeprocess blir fortsatt svagare i förhållande till ministerråd och kommissionen.
Olyckligtvis är Lissabonfördraget ändå vägen framåt. Både Wirtén och Engström missar det uppenbart dåliga i det oerhört krångliga och besvärliga Nicefördraget. Vi vet kanske inte vad vi får, men vi har betydligt bättre utsikter att få reda på det än vad vi har att få reda på vad vi har. Nicefördraget är ett gjytter av korsreferenser och krångliga formuleringar. EU:s ramverk för beslutsfattande är uppdelade i tre olika delar, som vart och ett har ändrats fyra gånger. Se mer här, och avfärda det som står efter Nicefördraget, eftersom det konstitutionella fördraget och Lissabonfördraget är tänkta som nytändning.
Lissabonfördraget kommer inte att "cementera det demokratiska underskottet". Lissabonfördragets uppskjutande kommer heller inte utgöra någon kännbar markering mot Kommissionen (som för övrigt glädjer sig åt arbetskraftsvandringen idag). Snarare visar erfarenheterna från den förra stora remake:en av EG:s grundfördrag, och bildandet av EU via Maastrichtfördraget 1992, att det tar förhållandevis kort tid för fördragens brister att åtgärdas.
1999 resp. 2001 verkställdes Amsterdamfördragen och Nicefördragen. I viss mån skapade de ytterligare brister, men ur till exempel offentlighets- och transparensperspektiv var båda fördragen en stor framgång för unionen. Jag skriver om varför roten till problemet snarare är hos institutionerna än i fördragen här.
Det finns ingen särskild anledning att tro att EU skulle vara mindre effektivt när det gäller åtgärdande av Lissabonfördragets brister. Inom EU är demokratiseringsprocessen uppmärksammad och omtyckt. Generaldirektoraten inleder i allt högre utsträckning närmare samarbete med parlamentet. Snarare är det konservativa statsledare som sätter käppar i hjulen.
Det kan vara värt att fundera på, inför torsdagens ödestimme.
Lägg till ny kommentar