(del 2 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Spring hasn't really arrived until you are awakened by the first lawn mower.

- Okänd

/.../ om någon går och tar hans gräsklippare så skulle han ha rätt att gå till domstol.

- Johan Pehrson

Samhällsdebatten går hög om det lagförslag som regeringen väntas lägga fram, i folkmun kallad gräsklippningslagen. Lagen kommer i sin tur från EU:s direktiv, IKLIPP2, ett direktiv som regeringen väntas överimplementera, dvs man vill föra in mer av lagstiftningen i svensk lag än vad EU kräver. Hur hamnade vi här?

Problemet började redan för tio år sedan då en ny uppfinning gjorde det möjligt att skapa kopior av gräsklippare hemma i sitt eget garage. Uppfinningen blev vida uppskattad och ledde till en explosionsartad ökning av antalet maskiner i landet.

Gräsklipparförsäljarna blev förskräckta. Om alla kunde kopiera grannens gräsklippare skulle det ju inte längre behövas några återförsäljare. Rasande anklagade de därför folk för stöld av gräsklipparna; varenda maskin som skapades i hemmets lugna vrå var ju en mindre som man själv kunde sälja. Genom att skapa sina egna gräsklippare stal man därför indirekt försäljarnas inkomster!

Gräsklipparproducenterna var mer osäkra. Deras egentliga affärsidé var ju, resonerade många, aldrig att sälja gräsklippare utan att få folks gräs klippt, något som inte förändrades av den nya uppfinningen. Snarare visade det sig att folk, när de inte behövde köpa sin gräsklippare, hade mer pengar för att hyra in producenternas tjänster. Många producenter ökade också sina inkomster från dessa tjänster och lade helt den gamla tiden bakom sig.

Alla var dock inte lika framsynta. Vissa producenter vägrade acceptera att det inte skulle gå att sälja gräsklippare i framtiden. Man ansåg att man inte bara hade rätt till de maskiner man producerat, utan även till alla kopior som folk skapade.

Problemet var dock att det inte räckte med att förbjuda folk från att skapa kopior av gräsklippare, man var även tvungen att få polisen att agera mot dem, något polisen själva var tveksamma till. Många poliser ansåg det dessutom löjligt att jaga folk för att de skapade sina egna gräsklippare, även om dessa var kopior av producenternas gräsklippare.

Det nybildade kopiatorpartiet gav sig nu in i debatten. De sade: "Vi kan inte förbjuda folk från att kopiera sin egna gräsklippare, och det är inte heller ett brott mot någon rättighet att kopiera. Låt oss hålla polisen utanför medborgarnas garagen och endast förbjuda kopiering när syftet är att sälja maskinerna kommersiellt".

Försäljarna, och även en del producenter, blev dock allt mer förskräckta. De såg sina affärsidéer falla samman och ett organiserat motstånd byggas upp bland de nu över 1 miljon brottslingarna. De gick till regeringen och bad att lägga till en sak till implementeringen av IKLIPP2: nämligen att ge försäljarna rätt att själva spana på hem och garage. Genom sin intresseorganisation GRÄS* erbjöd man sig på så sätt att underlätta polisens arbete.

När man såg något misstänkt skulle man ha laglig rätt att gå till de som sålde den nya uppfinningen och kräva att de skickade ut kravbrev till kunden. Betalades inte kravet skulle man sedan kräva ett ännu högre skadestånd i domstol. Skadeståndet skulle inte endast bygga på vad den kopierade gräsklipparen annars skulle kostat, utan även på alla möjliga gräsklippare som skulle kunna ha kopierats.

Det smarta, resonerade GRÄS, var att de flesta skulle betala det första kravbrevet och aldrig gå till domstol. Riskerna med att förlora ett mål, även för oskyldiga, skulle vara för höga. På så sätt skulle man kunna stoppa kopieringen utan att behöva driva mer än en handfull processer.

Regeringen köpte argumentet om äganderätten till andras kopior och beslöt att försöka implementera GRÄS förslag med IKLIPP2. Nu var man tvungen att agera snabbt för att alla skulle kunna tjäna pengar på att bygga gräsklippare. Folkpartiets rättspolitiska talesman Johan Pehrson jämställde stöld och den illegala kopieringen i TV och debatten tog fart.

Företagen som sålde den nya uppfinningen blev rädda att de enligt lag skulle behöva hota sina egna kunder med skadestånd. Fast de vågade inte säga något, för nu var debatten så infekterad av tal om äganderätt till imaginära och kopierade gräsklippare att de enda som hördes var aktivisterna och lobbyisterna på båda sidorna.

Vem skulle få sista ordet?

---

Debatten om kopieringen kan vara vår tids största samhällsfråga. Kanske rör frågan hela vår framtid som informationsnation. Oavsett din åsikt ber jag dig att sätta dig in i så många aspekter som möjligt. Varken riksdagsledamöter eller medborgare har råd att vara oinformerade.

Tack,

Simon Rosenqvist (utan gräsklippare men likväl en liten del av en mycket stor kriminaliserad ungdomsgeneration)