Det finns vissa gånger då det känns knepigt för mig att kalla mig pirat. Främst då det handlar om etik eller moral. Den senaste veckan har vi diskuterat sajten sexoffender.nu på Piratpartiets forum. Åsikterna och tankarna går åt två håll: å ena sidan erkänns tidigare dömdas rätt till ett privatliv, å andra sidan värderas av många möjligheten att granska rättsstaten högre.

Men vad är det egentligen vi spelar med?

En av rättsstatens grundpelare är mycket riktigt att medborgarna ska kunna granska den. Men den andra är att rättssystemet får ha sin gång, och så som den är idag gäller att en brottsling som sonat sitt brott, genom till exempel böter eller fängelsestraff, återgår till att vara en oskyldig människa bland alla andra tills den dömts skyldig till ett annat, nytt brott.

Istället sätts i sexoffender-diskussionen uthängningen inom citationstecken, som om att post-straff-straffet det innebär att sammankopplas med ett brott man redan sonat för inte räknas. Medborgarnas rätt att dra tillbaka varandras rätt att frisläppas från sina tidigare synder ställs som underlägsen möjligheten att läsa domar. Mina egna förslag om att begränsa tillgången på den offentliga informationen slås tillbaka med argument som liknas "information vill vara fri". Där jag sitter kan jag lite vemodigt konstatera att det är ett problem för trovärdigheten i Piratpartiets övriga strävan efter stärkt privatliv.

För hur kan vi trovärdigt vara emot att personuppgifter lämnas ut i fall där ett brott faktiskt har begåtts (IPRED och upphovsrättsintrång), om vi samtidigt tycker det är rätt och riktigt att information om oskyldiga människor (människor som suttit av sitt straff och därmed har en rätt att återgå till samhället) lämnas för vind och våg?

Jag är mycket för den sympatiska andra chans som finns i vårt rättssystem. Speciellt den nordiska rättstraditionen som jag skrev om för ett par veckor sedan. Vi har en bra kultur av att återanpassa kriminella till samhället och en som är värd att bevara.

Att hänga ut människor i ett nätbaserat register med bild, namn och adress är att frångå det systemet. Jag tycker inte att det är någon bra lösning, men redan idag föreslår vår egen regeringen skärpta straff även i lagboken. Det känns som att vi harmoniserar våra lagar och vår medborgarrättsliga mentalitet med någonting som egentligen ligger under vår förmåga.

När internet och dess stora potential att fungera som katalysator för lynchmobbsmentalitet och medium för uthängningar hotar den rättstraditionen blir jag naturligtvis orolig. Jag blir ännu mer orolig över att den skara som vanligtvis ser allt det positiva internet för med sig blundar för och vägrar att se de potentiellt dåliga sidorna. Och frågan blir som ovan: vilka pelare i rättssamhället är viktigast? Individens rätt gentemot medborgarna, eller medborgarnas rätt gentemot rättsstaten? Så här långt har rättsstaten hyfsat bra balanserat rätterna mot varandra, och det vore tråkigt ifall internet innebar att en av rätterna gavs upp.