I Piratpartiet verkar det finnas en schism mellan å ena sidan de som önskar en mer formaliserad organisation, och å andra sidan de som vill ha en mer nätverkande och informell organisation. De båda målen bedöms ofta i nästan religiösa termer - du är antingen för eller emot protokoll, detaljerade stadgar eller jämlikhetspolicies. Mellan dessa motsatser förloras den sakliga diskussionen i en hagelstorm av påhopp och envägsåsikter. Detta inlägg önskar försöka visa på en mer konstruktiv väg framåt.

Många föreningsaktiva som tror sig veta "hur en organisation ska fungera" gör misstaget att applicera en samling erfarenheter och formalia på en organisation utan att först reflektera över vilket syfte formalian fyller. Resultatet blir snåriga regelverk som tycks sakna all mening och istället drar ner på tempo och initiativ. Det är dessa aktiva som på den lokala piratavdelningens filmkvällsmöte insisterar på talarlista - trots att endast tre personer är närvarande , eller som högljutt kräver en sluten votering när samma förening ska köpa glass. För dem har formalian blivit ett självändanmål - ett objekt som inte längre har sin koppling i verkligheten utan snarare har ett alldeles eget liv i deras egen metafysiska regelvärld. I sin monolog till argumentation kastar de framför sig ord som "föreningsdemokrati" och fraser som "praxis i andra organisationer" likt mantran utan mening. Diskussionen slutar här eftersom det aldrig anförs några andra skäl till regeln annat än att den återfinns på andra platser i samhället. Jag ska här kalla denna typ av aktivister för byråkraterna.

Som reaktion på onödiga regelverk och byråkraternas till synes oändliga pappersvändande står deras eviga fiende, nämligen de jag vill kalla anarkisterna. Dessa ser på byråkraternas regelkrångel med förvridna ansiktsuttryck och drar bittert slutsatsen att det är reglerna i sig själva - inte implementeringen av dem - som är problemet. Därför förkastar de inte bara talarlista på filmmötet, utan talarlistor i alla situationer blir en styggelse. Votering blir inte bara av ondo när man köper glass, utan även i budgetarbete och strategiska beslut - alla beslut ska tas med konsensus eller i små grupper. Så fort de ser en regel som ens teoretiskt kan hota effektiviteten avfyrar de hela den anarkistiska arsenalen mot det. Denna arsenal består av att reflexmässigt kalla allt som ens andas byråkrati för "krångligt" eller "långsamt"; och när väl det är sagt är diskussionen slut - ingen vill väl vara krånglig? För dem har istället "informalian" och det lösa nätverket blivit ett självändanmål.

Båda grupperna lider av ett och samma problem, nämligen att man inte ser att föreningsdemokrati, regelverk och formalia inte är något som "ska" eller "inte ska" vara. De är inte självändanmål; de är verktyg. Och som alla verktyg beror dess effektivitet på (1) hur de utformas, (2) i vilket sammanhang de används. För att göra en mer konkret liknelse: En hammare är utmärkt för en mängd aktiviteter, men värdelös när du ska måla en vägg. Det betyder inte att en hammare är ett förkastligt föremål, endast att du inte ska måla väggar med den. Dessutom måste den vara av god kvalité, en pappershammare är precis som den dåligt formulerade stadgeparagrafen värdelös för sitt syfte.

När ett regelförslag diskuteras bör vi därför alltid analysera deras form och sammanhang oberoende av andra förslag. Tumregler kan aldrig ge något annat än en uppsättning argument (som eventuellt kan återvinnas); det går inte att formulera "organisationslagar" för alla organisationer eftersom alla organisationer är olika! Att tre-personersregeln är utmärkt på lokal nivå betyder inte nödvändigtvis att den är utmärkt på central nivå; att protokoll är onödigt och tidskrävande för Brobys piratavdelning betyder inte att PPs riksförbund bör förkasta protokollet utan diskussion.

I nästa inlägg kommer jag ta upp några konkreta exempel på hur föreningsformalia kan anpassas till den digitala verkligheten.