Forum Syd anordnade under dagen ett tämligen intressant lunchseminarium om ekonomiska partnerskapsavtal riktade mot afrikanska länder.

För mig har EPA:na varit intressanta ett tag, efter att jag av en händelse stötte på en rapport om EPA:rnas misslyckanden gjord av organisationen South Centre förra våren.

EU har till viss del använt ekonomiska partnerskapsavtal, handelsavtal slutna regionsvis utanför WTO-samarbetet, för att driva igenom en betydligt radikalare agenda gällande immateriell egendom än den man hittar inom till exempel WTO. Under dagens samtal var det också uppenbart att man till viss del kände sig störd av att EU använder sina egna jordbrukssubventioner och tullar på jordbruksprodukter för att få u-länder att gå med på att införa en immaterialrätt de egentligen varken har folk eller resurser att upprätthålla. Man talar i frihandelssammanhang om att EU (och andra i-länder) upphöjer tullfrihet som utvecklingsfaktorn över alla andra, samtidigt som man glömmer att vår egna ekonomiska utveckling kom till stånd i en period av stor protektionism.

Jag känner igenom de tankebanorna lite från resonemangen kring patent, som för övrigt går igen i den immaterialrättsliga delen av EPA:na: EU framhäver att patent gör att man utvecklas bättre, samtidigt som EU glömmer att samtliga industrialiserade medlemsstater blivit så just för att de skitit i de andras patent nån gång i tidernas begynnelse.

Om man bortser ifrån att EU inte kan sin egen historia vad gäller tullar och patent, får EPA-förhandlingarna också en obehaglig känsla av kolonialism över sig.

EPA-avtalen beskär grundligt motparternas rätt att skydda sin inhemska industri, vilket inte är ett helt enkelt slag mot 77 av världens fattigaste länder. EPA-avtalen ställer krav på en infrastruktur och en byråkrati som de flesta av motparterna helt enkelt inte har, samtidigt som man vill ta bort de tullar som för några av motparterna är den största statliga inkomstkällan.

Kanske har det i EPA-förhandlingarna funnits en blindhet från europeiskt håll om vilka målsättningar man borde ha haft och hur man borde försökt ta sig dit. I dagsläget sitter man med flera utkast till avtal, som inte ens de blir underskrivna av merparten av förhandlingsmotparterna (länder i Afrika och Oceanien). De finner sig nämligen inte i att EU sätter upp hurdana villkor som helst. I en iver att få u-länder att skriva under på immaterialrättsliga regler, avtal som går långt mycket längre än WTO-avtalen (som redan de visat sig vara problematiska för u-länder) mot löfte om att EU ska göra "bra satsningar" (till skillnad från... dåliga satsningar?) i deras länder, har EU liksom kört i väggen. Nu kommer de inte längre.

De som pratade om EPA:na idag var nog ganska överens om att EU kommer bli tvungna att svänga rejält ifall de fortfarande vill att de här partnerskapsavtalen ska bli verklighet. Om jag blev europaparlamentariker skulle jag försöka påverka EPA:na åt rätt håll, till exempel genom att arbeta i utskottet för extern handel eller med någon INTER-grupp.