Jag har haft lite svårt att kontextualisera Stockholmsprogrammet. Som jag förstår är Stockholmsprogrammet en massa målsättningar unionen ska sträva efter de kommande fem åren. Programmet ska alltså omsättas i konkreta förslag först senare. Detta anmodar några frågor: Hur har programpunkter och lagstiftning följts åt under tidigare program? Vilka huvudsakliga skillnader har funnits mellan tidigare program, och vilka skillnader bör man därför kunna vänta sig nu?

EU:s generella rörelseriktning är mot något som liknar en federal struktur. Det har två anledningar: samarbetet fördjupas, vilket i Stockholmskontexten blir särskilt relevant i kontrast till Schengenområdet och dess fria rörlighet för personer; fördjupat samarbete kräver starkare demokratiska strukturer på EU-nivå.

Men för att svara på andra frågan först. Enligt en CEPS-rapport ska en skillnad mellan de tidigare programmen Tampere och Haag vara att "frihet och säkerhet" gick hand i hand i den förra, medan de ställdes som motpoler i den senare (se sek. C1). I en kommunikation från DC Justice ser det ut som att EU försöker röra sig tillbaka till Tampere (se sek. 4.1.3). IKT och nätverk omnämns särskilt som något som ska byggas ut och nyttjas men utan att det inkräktar på varesig frihet eller säkerhet, implicit (som jag förstår det) innebärandes att privatpersoners säkerhet också kan mätas i hur IKT inte nyttjas för att samla data om dem. Samtidigt verkar det här inte gälla när det gäller resor över Schengens gränser (se sek. 4.2.3.1). Så det finns en anledning att asyl- och immigrationsorganisationer blir oroliga.

Stockholmsprogrammet innebär samtidigt ett skapande av parallella kompetenser på EU-nivå, som tidigare legat primärt på medlemsstaterna. Jag ser det så här: om vi ska ha en integrerad ekonomisk zon, med gemensam gräns, fri rörlighet för personer, och fri handel är det rimligt att vi på EU-nivå skapar verktyg för att hantera det. Bland annat genom gemensamma asylprocesser, gemensamma gränskontroller och underlättade domstolsförfaranden vid händelse av civilrättsliga och straffrättsliga konflikter inom den integrerade zonen. Emellertid är vissa kompetenser lättare att skapa på EU-nivå än andra.

Det europeiska advokatsamfundet kritiserar bristande rättssäkerhet inom Stockholmsprogrammet, trots att det för mig som lekman ser ut som att man har väldigt många målsättningar om utökat samarbete. Grunden kan tänkas vara att det spontant känns olustigt för medlemsstater som vill bevara suveränitet att flytta över en så pass definierande del av nationalstaten till EU-nivå.

Gränsövervakningen är en svår nöt att knäcka. Å ena sidan är det helt rimligt att vi koordinerar på det området, mot bakgrund av vår integrerade zon. Å andra sidan visar erfarenheter från Kanada och USA att försvårade asylsökningsprocesser och hårdare kontroll av resenärer och invandrare snarare skapar större illegal invandring än mindre. De hittillsvarande resultaten av gränsövervakningsprojektet FRONTEX (konstruerat under Haag) är också svåra att tolka, troligtvis givet den sparsamma informationsdelningen innan FRONTEX.

Klart torde i alla fall vara att man både under Haag och Stockholm lär uttrycka en önskan om att koordinera fler gränsövervakningsprocedurer (tullförfaranden, gränspatrullering) under samma flagg, FRONTEX. Många för privatpersoner gällande tullbestämmelser om IPR- eller IT-relaterad brottslighet är dock oberoende av Stockholmsprogrammet, jämför närmast ACTA. Antingen piratkopiering eller sjöröveri omnämns i kommunikationen bara flyktigt som en viktig del av gränsbevakningen.

Så vitt jag kan se ligger huvudproblemet i Stockholmsprogrammet kring det extensiva programmet kring in- och utresor ur unionen. Så rimligt det än kan vara att vi i högre utsträckning koordinerar sådan bevakning på supranationell nivå, är det fortfarande viktigt att vi inte lämnar privatliv och integritet därhän. Och förutsatt att man ser det som rimligt att koordinera dessa saker på supranationell nivå, är det också rimligt att man, likt advokatsamfundet förespråkar, skapar bättre och fördjupade samarbeten kring gränsöverskridande rättssäkerhet.