I Stockholm har polisen en strategi att utvisa utländska prostituerade, ofta till de baltiska staterna där familjen med öppna armar väntar den dotter de naturligtvis anser ha haft ett hedervärt och legitimt yrke. För det är så man uppfattar prostitution i väldigt konservativa samhällen.

Efter det kanske kvinnan inte råkar ut för social stigmatisering eller våld på grund av vad hon gjort i Sverige. Framför allt får hon ett mycket bättre liv nu när hon ostigmatiserad och skyddad från samhällets verkligheter, utvisad till ett land där välfärdssystemet fungerar utmärkt och korruptionen i offentliga institutioner är så gott som obefintlig, kan finna sig till rätta i en sexfri tillvaro.

Under en vistelse i Barcelona stötte jag ihop med några människor som deltagit på No Border-rörelsens höstläger i Bryssel. Tydligen urartade lägret i 400 häktningar eller så, trots att deltagarna själva sa att mötet likt Köpenhamnsmötet var ganska fridfullt (den förödelse som orsakats av manifestationen beskrevs som "omkullvält papperskorg"). No Border-rörelsen vill skapa debatt och ifrågasättande kring Europas migrationspolitik, inspirationskälla och entusiastisk förespråkare av Stockholmsmodellen.

Den uppenbara konsekvensen av att utvisa kvinnor som med eller utan samtycke hamnat i en situation där de säljer sexuella tjänster är att de går under jord och lär sig misstro svenska offentliga institutioner. Det kan inte vara bra om vi på allvar vill göra någonting åt trafficking-problemet. Hur kan filmen Hip Hip Hora ha orsakat så mycket debatt om unga flickor i kärva situationer utan att samtidigt ha skapat medvetenheten att våra institutionella ramar faktiskt gör det omöjligt för dessa människor att erhålla samhällets hjälp utan att hamna i ännu större skit än de befann sig innan?

Det är det eviga problemet med gränsdragningar och vilka människovärden som ska gå först. Våldtagna kvinnors rätt till läkarvård och rättvisa eller våra nationalstaters rätt att säkra sin territoriella suveränitet? I Malmö har en kvinna givits skyddat boende efter att det uppdagats att hon utsatts för människohandel. FRA (Fundamental Rights Agency! Vad trodde du?) skriver dock (sek. 4.4.2.5) att Sverige tidigare inte ens låtit trafficking-offer stanna tillfälligt i landet. Efter en artikel om kenyanska kvinnor som återvänder till Kenya efter att ha människohandlats från Al Jazeera (som jag inte kan hitta tillbaka till - den är 2 år gammal eller så) vill jag gärna tro att hon får tillfälligt uppehållstillstånd efter att hon vittnat mot sin hallick, men jag har inga högre förhoppningar. Stockholmsmodellen.

Under den period jag kultiverade en fascination och kanske milt äckel inför DG Justice och dess dåvarande chef Franco Frattini höll direktoratet på med utvecklingen av FRONTEX-projektet. Redan då kände jag att gränsövervakning, inte bara av immaterialrättsskyddade varor utan också av människor, utgör en viktig del av informationsflödespolitiken - identifikationssystem, deras sårbarhet och vem som innehar kontrollen. Jag skulle behöva återvända till det någon framöver.