Sitter här och läser igenom Carl Bildts rapportering om Tunisien som består av... Kritik mot Ryssland!!. Carl Bildt lyckas på ett utmärkt sätt koppla ihop Tunisiens uppror med antalet barn födda i Ryssland de senaste åren.

I ett liknande trick, som helt går emot EU-regeringarnas icke-svar på Tunisiens kris, anmärker hans kollegor från Moderaterna på bristen på sanktioner mot Vitryssland som bland annat föreslås innefatta visum-begränsningar. Detta efter att Vitryssland lagt sig för EU:s krav för att undvika sanktioner. Håhåjaja.

Medan Bildt oroar sig för de ryska barnen framhåller han EU:s svar på situationen som faktiskt inte varit särskilt starkt. Med undantag för ett franskt utspel om att hjälpa tunisiska polisen (som inte mottogs väl av fransoserna) har medlemsstaternas regeringar inte verkat lyfta fram frågan alls i media. Catherine Ashtons reaktion är visserligen kraftfull men EU:s höga representant har ännu ingen stark position i sig själv utan hämtar sin auktoritet främst från medlemsstaternas regeringar. Bildt måste ta detta i beaktan när han lägger all energi på Ryssland.

Det finns en överdriven vilja att skylla på ryssen som fortfarande gör sig märkt, särskilt i Carl Bildts retorik. För en utrikesminister kan det givetvis vara svårt att uttala sig bestämt i pågående konflikter vars utgång är osäker, men jag lovar i alla fall att konsumera mindre olivolja (Tunisiens största jordbruksexport) från och med nu.