Så här sammanställer jag mina upplevelser om globala demokratiska aktioner från hösten som gått:

-- Indisk anti-piratfirma antas vara inblandad i denial-of-service-attacker mot privata torrentservrar. En grupp aktivister slår tillbaka. I aktionsyran blir (förmodligen) spanskspråkiga aktivister så medtagna att de slår till mot SGAE, Spaniens intresseorganisation för skivbolag och producenter. SGAE är mer hatade än skatteverket i Spanien, och företag och offentliga institutioner håller konferenser om hur de ska hantera bort SGAE från sin verksamhet.

-- Okänd aktör slår ned Wikileaks hemsida efter de första publikationerna av de demokratiska kablarna. Aktivister på alla kontinenter har satt upp speglar och servrar på mindre än en vecka.

-- Amerikanska regeringen förklarar att VISA, Mastercard, PayPal och Amazon ska sluta blanda sig i Wikileaks verksamhet, vilket sker. Dessa sidor råkar ut för protestaktioner drivna av personer vill bevara yttrandefriheten och pressfrihet.

-- En grekisk aktivist och en nederländsk ungdom häktas för att ha varit inblandade i protesterna. Nya protester bryter ut mot nederländernas polis- och åklagarmyndighet för att demonstrationsrätten plötsligt verkar ha dragits in. Fler häktningar.

-- Zimbabwes regering förbjuder tillgång och publicering av diplomatkablarna. Regeringens hemsidor tas ned. Dagspressen börjar tala om detta som aktivism.

-- Protester utbryter i Tunisien och flera år av bloggaktivism i Tunisien stöds av internetaktivister och hackar regeringens hemsidor. Som konsekvens når nyheter om protester och aktivism i Tunisien ut först från aktivister innan regeringen kan agera. Med hjälp av speglar för videor direkt från aktionerna faller Tunisiens regering under tryck från aktivister och informerade diplomater.

Jag kan ha glömt något, och har inte omnämnt åratal av aktivism som hållit omvärden informerade om de övergrepp som begås mot yttrandefrihet i länder med internetcensur världen över. Privata företags förmåga att falla för regeringars tryck eller godtyckligt undanhålla information går inte heller att dölja i en värld av informationsaktivister. Förra bloggposten utropade någon detta som solidaritet. Jag tror inte på det. Solidaritet är någonting man har med någon annan, som Hoola Bandoola Band med chilenarna. I internetaktivismen är vi alla samma.

Jag är vald för att representera européer. Jag har visserligen engagerat mig mycket i handelsfrågor som rör tredje länder. Stundtals har jag fått information om USA:s förehavanden i handelsfrågor. Det är fortfarande ytterst geografiska begränsningar som jag rör mig i och har befogenhet över. Det gäller inte yttrandefrihetsaktivisterna. Det gäller inte frihetsaktivisterna. Jag får lite överflödighetskänslor förstås, men det besvärar mig faktiskt inte alls.

Jag noterar att Cecilia Malmström har varit i farten och uttalat sig om cyberbrottslighet. Detta har täckts av typ tusen svenska skribenter, och det är naturligtvis sorgligt att Malmström som svensk kommissionär inte kan hålla sig från att göra idiotiska uttalanden, men ännu sorgligare är att kommissionären inte förstår. Inte kan se att internets effekter på demokratisk spridning och gemenskap världen över är positiv, att hennes och Viviane Redings jobb blir överflödiga i en värld där aktivister tar saker i sina egna händer. Kanske för att demokratin i denna bemärkelse är fristående från henne och hennes geografiska verkningsområde.