Det finns ett citat av någon filosofisk människa vars namn jag inte minns. Personen som delgav mig detta citat (som jag vill minnas var min mor) minns inte heller vem som sagt eller skrivit det:

Människor och samhällen i tidigare epoker har strävat framåt, mot någonting bättre. Liberalisterna ville mot någonting nytt och bättre. Socialisterna ville mot något nytt och bättre. Till och med de politiska strömningarna i början av 1900-talet kan ses som rörelser mot någonting nytt. Sedan andra världskriget har vår kultur präglats av en strävan bort från något. Vi försöker inte längre sträva mot något bättre, vi försöker springa ifrån något dåligt.

Mängden tid jag lägger på att läsa eller lyssna på folk som vill bevara klassiska liberala värden är mot den bakgrunden deprimerande. Strävan tillbaka till klassiska liberala värden kan visserligen generöst ses som en strävan mot någonting vi inte längre har, men inte är det väl en strävan mot nya värden och förnyelse? Snarare är det en strävan bort från det vi har idag, tillbaka till någonting vi uppfattar det som att vi haft.

Jag kan sympatisera med Rasmus Fleischers studier i realliberalism även om jag inte håller med om att Piratpartiet i sin helhet representeras av strävan från och tillbaka till.

Sen fick jag tidigare under dagen äran att konfronteras med grundskolans eviga mantra att vi ska lära av historien. Om detta må ni berätta. Nej. Varför det? Jag vet inget exempel på historiska epoker av elände vi tagit lärdom av för att slippa nytt elände. Snarare tycker jag att det verkar som att eländesmanifestationerna främlingsfientlighet och nationalromantik har dykt upp igen. Alltså trots vår envisa strävan bort från båda samhällsströmningarna sedan 1945. Ännu märkligare är att strömningarna gör sig påminda i USA där 1945-frånsträvandet om möjligt är ännu mer uttryckligt.

Alla tider har haft nya problem, men vanligtvis är det nya problem. Utom de problem med främlingsfientlighet och nationalromantik vi har idag. De är samma problem som vi hade i början av 1900-talet. Hur ska man tolka det? Inte vet jag. Jag vet inte ens om jag har rätt. Så intresserad är jag inte av historia eftersom jag ser lärdomarna som går att dra som ytterst ointressanta. Jag vill hellre veta vad jag kan lära mig nu, för att komma lite längre fram.

Jaja. Jag kan i och för sig prata länge om Newton, Leibniz, Abel, Euler, Gauss och Sophie Germaine. Thomas Young tycker jag är cool också. Wolfram. Feynman. Jag gillar inte Einstein så mycket som jag gillar Niels Bohr. Jag gillar inte Fermat lika mycket som jag gillar Georg Cantor. Schrödinger och Heisenberg går dock ned ganska väl. Fast jag dras till Heisenbergs fyrkantiga mer än Schrödingers platta, och Georg Cantors mängder mer än Newtons geometri. Det kanske säger någonting om min personlighet mer än om matematik som exakt filosofisk vetenskap.

Med det i minnet gillar jag inte filosofi så mycket, och orkar inte leta upp länkar om närvarande politiska strömningar i Europa och USA. Jag nöjer mig med att säga "Sverigedemokraterna."