Tidigare idag röstade parlamentet om ett så kallat initiativbetänkande om skyddsåtgärder för kritisk informationsinfrastruktur. Arbetet är tänkt att bereda parlamentets ställningstagande inför de vidare diskussionerna om kritisk informationsinfrastruktur som vi förväntar oss när kommissionen meddelar sitt förslag på förändringar i rådets direktiv 2008/114/EG om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och bedömning av behovet att stärka skyddet av denna. På min uppmaningen röstade Greens/EFA emot betänkandet, och här försöker jag lite mer genomgående förklara varför jag har rekommenderat min grupp att rösta så:

Infrastruktur

Olyckligtvis är betänkandet behäftat med en rad problem. Parlamentet, och mitt utskott (se min text om behandlingen av betänkandet i ITRE), har blandat ihop olika säkerhetsbegrepp inom informationsteknologi. Där direktivet man hade som utgångspunkt är tydligt fokuserat på den väldigt viktiga fysiska infrastrukturen, har det här betänkandet försökt dra upp riktlinjer för allt från kablar och basstationer till mejlklienter och webbläsare. Det är en olycklig sammanblandning eftersom de åtgärder som krävs för att komma till rätta med problemen i dessa tekniskt, och funktionellt, väldigt olika områden är annorlunda. Samma vecka som vi röstade i utskottet drabbades Vodafone av fyra timmars nätverksstörningar eftersom de hade haft bränder i basstationerna - de delar av mobiltelefonnätverket som tar emot och skickar vidare signaler mellan användarnas mobiltelefoner. En undersökning från Norge visar tydligt att många av de största problemen med robusthet och pålitlighet i nätverken behöver åtgärdas med bättre roaming mellan operatörernas infrastruktur - den typen av säkerhet har helt åsidosatts i betänkandet.

Inte infrastruktur.

Samtidigt har man fokuserat väldigt mycket på brottslighet utförd på nätet med hjälp av mjukvara. Det är i bästa fall kopplat till någon form av nätverkssäkerhet, men mycket vanligare är att det helt enkelt inte alls är kopplat till någon säkerhetsfråga alls utan har att göra med andra fenomen: en vilja att lura folk på pengar (uppstår också utanför nätet), en vilja att lyssna på musik (uppstår också utanför nätet). Jag förstår att vissa av mina kollegor upplever att det finns ett stort behov att diskutera förekomsten av dessa, till cybersäkerhet orelaterade, fenomen. Diskussionen har dock redan har utförts i LIBE-utskottets betänkande om cyberbrottslighet, som fokuserar på de tillfällen då individer skaffar sig tillgång till data utan tillåtelse. Vill man åtgärda immaterialrättsliga problem och upphovsrättsfrågan, som jag vet ligger många av mina kollegor nära, är det också helt okej att vilja föra en sådan diskussion - inom ramen för diskussioner om upprätthållande av immaterialrätter! Att immaterialrätterna och tillhörande problem just inte ska diskuteras i säkerhetssammanhang, eftersom det effektivt minskar vår beredskap att hantera svåra säkerhetskriser med avseende på infrastruktur och allmänna säkerhetsstrategier, har parlamentet dessutom fastställe i EU:s interna säkerhetsstrategi så sent som förra plenarsessionen i maj. Där uppmanar parlamentet uttryckligen kommissionen att inte inkludera immaterialrätter i sin säkerhetsagenda, eftersom det trots allt är en ekonomiskt, kanske en folkrättslig, fråga, snarare än en något som ska stå i vägen för pålitlig, robust infrastruktur.

Det är väldigt olyckligt att informationsteknologiska frågor ses som ett paket, där alla saker med nödvändighet behöver regleras samtidigt och på samma plats. Informationsteknologin är numera så integrerad i vårt samhälle att det är mycket svårt att se hur vi kan hantera de utstående frågorna som berör teknologierna på annat sätt än genom att behandla dem var för sig, inom det område där det bäst lämpar sig att diskutera dem. Som lagstiftare behöver vi fråga oss om det verkligen är rimligt att tro att starkare upphovsrättsskydd kan skydda oss från effekterna av bränder i Vodafones basstationer, eller om en telefonkabel som fallit till marken på grund av tung snö eller som skadats vid grävarbete kan åtgärdas genom att häkta en ddos:are.

Med det sagt innehåller initiativbetänkandet också några bra punkter. Politiskt går det dock utmärkt, till och med bättre, att extrapolera sådana klokheter från det tidigare direktivet och utskottets tidigare ansträngningar med att utforma ett framtida uppdrag för EU:s nätverkssäkerhetsagentur ENISA. Betänkandet som mot mina och min politiska grupps rekommendationer antogs idag bidrar olyckligtvis mest till en förvirring som förhoppningsvis hinner lägga sig innan kommissionens lagstiftande förslag anländer till hösten.