EG-domstolens generaladvokat har i ett förhandsutlåtande kallat datalagringsdirektivet för oproportionerligt och som varandes emot EU:s stadga för grundläggande mänskliga rättigheter. Utlåtandet är inte bindande för domstolen, men det är osannolikt att domstolen kommer gå emot generaladvokatens bedömning.

Vad betyder det?

Direktiv måste implementeras i medlemsländernas lagstiftning. Bara för att ett direktiv försvinner eller tas bort betyder inte det att lagstiftningen i medlemsländerna tas bort. Däremot kan EU inte göra nya direktiv som tvingar medlemsländerna göra liknande eller ännu mer långtgående lagändringar. Det gör att vi fortfarande måste ställa svenska ansvariga politiker till svars för den lagstiftning vi har i Sverige idag. Men hur utvecklingen av datalagring i Sverige och Europa kommer se ut kommer bero på dels om vi lyckas upprätthålla annan befintlig lagstiftning (t ex direktivet om dataskydd och privatliv i elektroniska kommunikationsnät) och om vem vi kommer ställa till svars för vad.

Problemet är förstås att datalagringen omgärdas av en innovativ tjänsteindustri som är inriktad på att hjälpa stadsnät, teleoperatörer och SÄPO med massövervakning. Osäkerhetsföretagen Maintrac och Procera Networks är två svenska företag som tillhandahåller massövervakningstjänster. De går i vinst, och deras kunder är företag som vill vara SÄPO-kompatibla eller för egen vinnings skull kränka sina kunders privatliv. Datalagringen har alltså i allra högsta grad blivit en näringspolitisk fråga: vi behöver ställa oss frågan om vi vill kapa detta växande industrikomplex vid fotknölarna eller om vi uppskattar alla former av teknisk innovation, oavsett vad innovationen leder till.

Ett annat problem är att allmän övervakning, datalagring och liknande kränkning av privatlivet är olagligt enligt lagen om elektronisk kommunikation, eller EU:s direktiv om privatliv i kommunikationsnät. Det antogs 2002. Lagstiftningen är bara tillämpbar på teleoperatörer – inte teleoperatörernas underleverantörer – och därför är det osannolikt att Maintracs och Procera Networks verksamhet träffas av bestämmelserna. Men indikationen från lagstiftaren i EU har i över tio år varit att man har en rätt till oövervakad, konfidentiell kommunikation också på nätet. Medlemsländerna och deras tillsynsmyndigheter har bara inte implementerat lagstiftningen och istället har de skapat en osäkerhetsindustri.

Frågeställningarna som hopar sig kring datalagringen är många. Varför är det ingen som frågar Näringsdepartementet om de gillar industripolitiken som leder till osäkerhetstjänster på nätet? Och varför blir det ingen politisk fråga att regeringen och tillsynsmyndigheterna inte ser till att gällande lagar faktiskt efterlevs när de skyddar, istället för att urholka, våra rättigheter? Är det en medveten näringspolitisk strategi från statens sida att gynna osäkerhetsföretag och osäkerhetstjänster eller förstår de inte vad de gör?

Journalister som inte frågar rätt frågor spelar både osäkerhetsindustrin och FRA i händerna genom att behandla frågan som försvarsfråga, och bortse ifrån de näringspolitiska implikationerna. Istället har det varit Stadsnätföreningen och Tele2 som uppmärksammat svenska folket att osäkerhetsindustrin är ett problem för dem i deras affärsstrategier. Det är både orättvist och fel att lägga det allt politiskt ansvar för hela samhällets industripolitik på ett fåtal små operatörer i telekomsektorn. Det är upp och nedvända världen att vi inte utkräver ansvar där ansvar kan utkrävas för det som är lämpligt att utkräva ansvar för. I slutändan är det politiker som bestämmer och som måste besluta vilken typ av industriellt ledarskap de vill visa.