Sökformulär

Ingen konkurrens på svenska läkemedelsmarknaden

Mats Reimer skriver om ADHD i Dagens medicin och nya behandlingsmetoder från bland annat Kanada. Den avslutande klämmen är "Ett problem inom ADHD-behandling som fått för lite uppmärksamhet är att läkemedelsbolagen gör hiskeliga övervinster på MPH , ett 60 år gammalt läkemedel. Sandoz har nyligen kommit med en kopia av långverkande MPH som är 7% billigare. I Kanada finns synonympreparat
som är 38% billigare. Varför fungerar inte konkurrensen här?
"

Det finns naturligtvis mycket enkla svar på varför konkurrensen på läkemedelsmarknaden inte fungerar i Sverige. AstraZeneca torde vara det främsta. De länder som har så kallade "originator companies" (läkemedelsföretag som köper upp nyutvecklade mediciner för att få dem godkända för försäljning) tycker normalt sett om att skydda originator companies. Sverige är ett av de aggressivaste länderna i internationella organisationer som WTO, WIPO, WHO och EU för att skydda läkemedelsföretag som gör stora vinster. Kanada, å andra sidan, är precis som Indien och Brasilien ett land med många "generics companies"[1]. Jag skulle bli förvånad om jag inte tidigare tagit upp detta, men Ingvar Karlssons socialdemokratiska svar på AstraZenecas nedläggningshot för ett par år sedan är ett utmärkt exempel på hur svenska staten omhuldar inhemskt läkemedelsforskning - som då är storföretagsdriven, och inte särskilt konkurrensmässig. Det följdes upp av en fyra miljarders satsning på forskning av regeringen, med emfas på livsvetenskaper i september 2012.

Konkurrensförutsättningar i läkemedelsindustrin har varit en av de större konflikterna kring det så kallade CETA-avtalet. Detta är ett frihandelsavtal mellan EU och Kanada där europeiska läkemedelsföretag - med framgång - fått unionen att kräva fler skyddsåtgärder för läkemedel i Kanada än vad som tidigare varit fallet. Framför allt rör det sig om en rättighet som kallas dataexklusivitet. Dataexklusiviteten förhindrar att generiska tillverkare hänvisar till redan utförda kliniska tester för att få sin egen, ekvivalenta substans godkänd för omsättning på en marknad av ett läkemedelsverk. I Kanada har man haft väldigt korta exklusivitetstider, i EU har man upp till tio års dataexklusivitet (eller "marknadsexklusivitet" som det i vissa fall också kallas). Viktigt att komma ihåg är att dataexklusiviteten i sig inte har någonting med patent att göra, men även här är förutsättningarna för europeiska läkemedelsföretag i Europa gynnsammare vad gäller äskande av stöd från staten: vi har 20+5 års skyddstid i patenträtten via ordinarie patent, och sedan fem års "supplementary protection certificates" (SPC). SPC:er är inte kodifierade i internationell rätt utan är ett europeiskt påfund.

Det finns så klart många fler problem med konkurrensen än bara de statliga skyddsåtgärder vi i Europa tillhandahåller för våra läkemedelstillverkare: en kritisk punkt som jag vill minnas att jag en gång uppmärksammades på av Bengt Domeij är att tvånget för Apoteket att bara förskriva den billigaste generiska varianten av ett läkemedel till patienter med receptbelagda mediciner gör att det blir omöjligt för generiska läkemedelsföretag att konkurrera med varandra. Om man tappar en hel nationell marknad av att sätta priset en krona för högt, eller några ören för högt, tvingas de generiska bolagen in i någon form av prisreglerande kartellverksamhet, för det är uppenbart att bara ett endaste företag kan vara billigast. I andra fall kan man tänka sig att samtliga generiska tillverkare ägnar sig åt en medicin var (i konkurrensrättslig bemärkelse: håller sig på olika relevanta produktmarknader) och det är inte säkert heller lyckat. Det vore bra om man tänkte mer på konkurrens och mindre på kortsiktiga pengasparande åtgärder när man förändrar förutsättningarna på läkemedelsmarknaden.

Alla de här sakerna är egentligen uppenbara, och har varit länge. Men ja.

[1] Den här terminologin är lånad från EU-kommissionens utredning om konkurrens i läkemedelsindustrin från 2009.

Kommentarer

Lägg till ny kommentar