Föregående vecka hade Europaparlamentet besök av sydkoreanska kollegor. En delegation parlamentariska ledamöter från Koreanska republiken besökte Strasbourg, och vi som ingår i delegationen för Koreanska halvön kunde umgås under en middag, en arbetssession och en arbetslunch. EU:s diplomatiska relationer med Sydkorea är ungefär lika gamla som unionen som sådan, det vill säga runt 60 år. Handelsavtalet med Sydkorea är också det första som Europaparlamentet fick besluta om.

Jag har tidigare ägnat mig en del åt handelsavtalet med Sydkorea, särskilt kapitel 10 om internet och immaterialrätt. Sydkorea har också gjort andra äventyr i informationspolitiken som med alla mått mätt är mindre lyckade. Sydkorea är ett av de länder i världen som infört obligatoriskt internetpass. Det gick inte alls bra. De har också obligatorisk och generell övervakning av torrentnät och andra p2p-plattformar för att säkerställa sig om att färre upphovsrättsintrång begås. I EU är det inte lagligt efter Scarlet v SABAM-domen i EG-domstolen, men i Sydkorea har man tolkat lagstiftning identisk med den europeiska som att Scarlet-målens generella övervakning inte gäller om den generella övervakningen appliceras på specifika tjänster (dvs motsvarande Atari v Rapidshare-domen, där en tysk domstol också fann att generell övervakning inte var lämpligt).

Mina sydkoreanska kollegor verkade främst oroliga för att människor på internet säger dumma saker till varandra. En regeringsrepresentant menade att vi behöver mekanismer för att skambelägga folk att säga bara snälla saker på nätet. I en annan diskussion framkom dock att det här är mycket en generationsfråga - människor i min ålder är mycket mer benägna att vilja ha större yttrandefrihet och större social frihet än människor som är äldre.

Denna vecka har Jan Loužek varit med mig i Strasbourg. Han var också med på arbetssession med sydkoreanerna och tog anteckningar. Vi pratade om pågående politiska förändringar i EU och Sydkorea, och plötsligt observerar Jan att ingen säger någonting man inte enkelt kan söka fram på nätet.

Jag observerade stilla att interparlamentariska möten ofta handlar om att prata så mycket som möjligt, men säga lite. En tydlig markör är detta:

Sydkorea har sedan början av 1900-talet en konflikt med Japan. Japan ockuperade nämligen koreanska halvön mellan 1910 och 1945. Under den tiden våldförde sig japaner sexuellt på mer än 200000 koreanska kvinnor, som kallades "tröstekvinnor" för trupperna ("comfort women" på engelska). Det här var en obehaglig upplevelse för koreanerna och minnet lever fortfarande kvar. Japan har dock aldrig formellt erkänt kvinnorna som offer, och hyllar istället de soldater som deltog i ockupationen. Jämför ifall Tysklands förbundskansler Angela Merkel skulle bete sig likadant inför krigsminnen.

En av Sydkoreas viktigaste diplomatiska missioner är att få upprättelse och erkännande för den oförrätt som begåtts deras kvinnor. De vill gärna ha EU:s hjälp i att få ett japanskt erkännande av de här krigsbrotten. De tog upp det ganska bokstavligt med oss.

De europeiska parlamentarikerna hade dock inget särskilt intresse av att plocka upp tråden. Istället pratade man om att Tyskland kände djup skam för vad de tidigare hade gjort, och att det var detta som lett till att de ansvariga kunde dömas för detta och fred uppstå. Sedan pratade man om en järnvägsstation i Nordkorea som håller på att byggas, och som EU-ledamöterna var mycket intresserade av om den skulle leda till bättre integration mellan Nord och Syd. Järnvägsstationen i Nordkorea nämndes av tre eller fyra ledamöter.

Skuld och skam för krigsbrott och sexuella brott mot kvinnor är någonting som andra ålägger en. Tyska folket vaknade inte en morgon och insåg att de borde vara skamsna. Snarare fanns en hel värld  kring Tyskland som säkerställde sig om att tyskarna kände skam, och skuld, för båda världskrigen. Det sydkoreanerna gör, får man förmoda, är att be oss i EU lägga samma skam på Japan. Man får inte sextortera folk, trots att de är koreaner, och det är inte okej att hylla de som sextorterar, även om man är statsminister i Japan. Detta är uppenbart för mig.

Lyckligtvis vet jag, och jag framförde också, att det finns engagerade ledamöter i Europaparlamentet som arbetar för de sydkoreanska kvinnornas och deras familjers erkännande. Det finns också kvinnorättsorganisationer och andra som försöker lyfta frågan i EU. Eftersom vi har många ekonomiska band med Japan är det svårt att tänka sig att någon modig politiker inom en snar framtid skulle få för sig att faktiskt säga till Japan och deras politiker att man inte får förneka krigsbrott - inte ens när de begåtts mot kvinnor - men det finns de som försöker säkerställa sig om att frågan inte ska tigas ihjäl. Women in Parliaments kommer att ordna en session kring frågan i Europaparlamentet den 29 januari.

Relationerna mellan staterna i Ostasien är många och går långt tillbaka i tiden. Särskilt Japan bedrev många grymma och blodiga krig mot både Kina och Koreanska halvön. Författaren Shusako Endou har skrivit en stark bok som heter "Havet och giftet" om vivisektioner (som en dissektion, fast på en levande varelse) under andra världskriget. Vill man ha en annorlunda syn på Japan, imperialism och Polynesien/Mikronesien finns dock följande nederländska seriebok från 2010: Yap (väldigt bra!).