Två kommentarer på mitt senaste blogginlägg om Anakata och Frihet på Twitter var så intressanta att jag önskar att få återge dem här, och att få kommentera dem med mer än 140 symboler:

Henrik Kramshoej (professionell säkerhetskonsult med en förståelse för företagsamhet och ekonomi i relation till företags säkerhet) säger följande:

"houses are not people, and they should not be protected by criminal law as if they were people." so what about burglary?

Datorer är, utöver att inte vara människor, även inte hus. Om det sker ett inbrott i en lägenhet i ett flerbostadshus skyddar vi inte ägaren av själva huset, vi skyddar den boende i lägenheten. Men egentligen, i de flesta fallen gör vi inte ens det på grund av att mindre än 5 % av alla inbrott utreds av polisen. Detta är varför privat säkerhet är så ytterst vanligt i flerbostadshus idag. Detta är en stor skillnad mellan IT-lagstiftning och bostadslagstiftning: i den förstnämnda lagstiftningen finns det ett specifikt mål och ambition att skydda den som försett den bristande säkerheten. I bostadslagstiftning finns det ett tydligt fokus på att beskydda individen vars hus det var inbrott it.

De två förordningarna beskyddandes privata bostäder och datorer är baserade på två helt skilda problemformuleringar, och två relativt lika lösningar. Lösningen, som förklarad av Mr Kramshoej är att

if NOT kept illegal to break into computers you will allow a lot to try it, which will require costly protections for all :( [...] just investigating a simple breakin is extremely costly and smaller companies and orgs will suffer greatly :-(

Tursamt nog tog mitt blogginlägg upp detta. Det finns inget som säger att finansiell kompensation för privatpersoner eller små och medelstora företag behöver gå igenom lagtillämpning. Egentligen, kan vi nog även anta att marknadsproblem bättre löses genom marknadsmekanismer, något som pekades ut i mitt ursprungliga blogginlägg. Jag kan komma på minst tre myndigheter i Sverige som skulle vara potentiella marknadsregulatorer: konsumentverket, konkurrensverket och post- och telestyrelsen.

David Remahl säger istället (översatt från engelska till svenska av mig)

Företag består av människor; min dator är en utbyggnad av min person. [Companies consist of people, my computer is an extension of my person.]

Saken är den är att jag påstod att IT-lagstiftningar skyddar maskiner och företag, snarare än individer. Responsen jag får här är att IT-lagstiftningar, genom att skydda företag och maskiner, faktiskt skyddar individer på grund av att maskiner kan vara utbyggnader av individer. Det är sannerligen ett mer intressant filosofiskt argument: Jag skulle säga att en dator bara är en utbyggnad av mig själv till den grad jag har kontroll över datorn, precis på samma sätt jag har kontroll över min kropp och dess funktioner. Därmed är det självklart att om någon jag känner tog kontroll över min dator fysiskt eller genom annan metod, skulle jag inte anse att aktionerna tagna av en den maskinen vara mina egna eller representera mig. Liknande, om någon skulle ta kontroll över mitt Twitter-konto och börja skriva slumpmässiga saker i mitt namn, skulle jag inte se det som att jag skrivet kommentarerna. Jag skulle se det som kommentarer skrivna av någon som använder mitt Twitter-konto.

När det kommer till företag så interagerar företag med två typer av individer: anställda och kunder. Den ovanstående kommentaren verkar föreslå att anställda i ett företag är skyddade av IT-lagstiftning. Jag skulle säga att detta bara gäller om den anställdes kontrakt fastställer detta, men konsumenter är generellt inte skyddade av IT-lagstiftningen. Men å andra sidan, ytterligare samtal mellan mig och Mr Remahl verkar indikera att jag och han har olik syn på vilka intressen ett företag kan och inte kan ha. Så långt som jag förstår företagslagstiftning (och detta kan självklart variera mellan jurisdiktioner), är företag väldigt begränsade när det kommer till vad för intressen de kan och inte kan ha.

Därmed kan vi inte se företag som individer, för de är reglerade på sätt som individer inte är, och är mycket mer begränsade när det kommer till att bestämma sina egenintressen.