Finns det en koppling mellan arga lappar och näthat? De länder i Europa som verkar vara hårdast drabbade av hatande horder på nätet, är samma länder där man har en kultur av att undvika konflikter. Arga lappar, som den till vänster upphittade sarkastiska drapan från Facebook, är en gammal tradition i Sverige och de anonyma, ofta hatiska meddelanden som återges i komikern David Batras bok Den som inte tar bort luddet ska dö! [sic!] är träffande lika de anonyma dödshot, personangrepp och sexuella anspelningar vi hittar i kommentartrådarna för nyhetsartiklar, nätforum och sociala medier.

Näthat och nätmobbing är stora teman i Sverige och Storbritannien. I andra medlemsländer gör sig problemet mindre känt. I Europaparlamentet diskuterar vi förvisso frågorna, men under inflytande av Internet Watch Foundation (GBR) eller ECPAT (Sverige). I Sverige har juristen Mårten Schultz bestämt sig för att meddelaransvar och stämningar är rätt väg in i framtiden, men liknande erfarenheter av att sätta privatperson mot privatperson i både USA och Storbritannien har inte förbättrat - kanske till och med förvärrat - det ögonblickliga, hetsiga uttrycket för starka antagonistiska känslor.

Jag observerade när den arga lappen om hundbajs dök upp på Facebook att en sådan lapp aldrig skulle fungera i Belgien. Belgien testade med bajspåsar under en kort period, men belgarna anammade inte upplockningen. Nu är den offentliga stadsmiljön istället beprydd med hundtoaletter - ytor inhängnade med häckar och staket vari hundarna får uträtta sina behov. Tillhörande skylt är varken arg eller aggressiv, utan avbildar istället en glad och sprallig jycke. Det ligger förvisso kvar hundbajs på gatorna också, men mycket mindre nu än tidigare. Och belgare har ingenting emot att vara osams då och då.

Som jag förstår näthatet i Sverige, och den diskussion som förs kring näthat, har vi ett kulturellt problem och ett politiskt. Det kulturella problemet är att vi inte tar öppna konflikter med varandra. Oenighet är fult och dåligt, resultatet blir att alla känslouttryck förpassas till den arga lappen. Samtidigt som detta leder till en massa anonymt hat, är vi tillräckligt fascinerade av vår egen konflikträdsla för att publicera böcker om lustigheten i tillräckligt klatschigt formulerat lapphat.

Det politiska problemet är att vi tror att alla konflikter går att undvika med juridiska medel. Det är naturligtvis i allmänhet sant att rättsstaten finns där för att hjälpa oss lösa problem, men frågan är om rättsstaten bör ta över all brist på förlåtelse i privata situationer mellan människor. Det är svårt att medelst stämningar uppfostra en intelligentare samhällsdiskussion. Frankrike och Sverige leder där ligan i yttrandefrihetsbegränsningar, eftersom båda staterna styrs av en självutnämnt intellektuell juristkår.

Det vi i själva verket vore mer betjänta av, men som gör sig plågsamt uppenbart i sin frånvaro både politiskt och juridiskt, är konsten att förlåta sina medmänniskor. Den ryske prästen/trollgubben Rasputin beryktas ha tillhört en hedonistisk sekt från Perm-bergen kallade "klyschterna". De menade att Guds största gåva var förlåtelsen, och att de troende därför behöver utsätta sig för sådant man behöver förlåtas för. Annars berövar man Gud möjligheten att delge mänskligheten denna största av förtjänster. Alltså varvade de orgier och synd med självspäkande fastor.

Vi svenskar kommer istället att lida länge av vårt lutheranska arv, där förlåtelsen är ouppnåelig och varje synd en evig last. Att i sociala medier, kommentarstrådar och nätforum inrätta en sorts inhängnat vuxendagis som hjälper människor uppföra sig är knappast en väg bort från trälandet i auktoritetens stoff, Samtidigt är det typiskt att Mårten Schultz så nogsamt följer den av Gustav Vasa etablerade centraliseringstanken och tillvaratar den lutherska andans arv. Upplysningsfilosofin har tydligen inte rotat sig så djupt i vårt samhälle som vi vill tro.