Offentlighetsprincipen står inför stora utmaningar. Makt vill inte granskas. Piratpartiet i Stockholm har identifierat en del av problemen, men vi har också ett stort pedagogiskt problem i att ledande figurer på området i Sverige hellre beklagar sig över EU än stärker granskningen av makten.
Nils Funcke skriver i DN att EU-medlemskapet motarbetar svensk offentlighetsprincip. 65 ändringar sedan 1995 försämrar möjligheten att granska makten, framför allt i utrikespolitiken. Påtalar man fel i förvaltningen har man ett svagare skydd idag än förr. Jag vill dock hävda att många av problemen förstås bättre i ett svenskt perspektiv än ett europeiskt.
Grunden i offentlighetsprincipen är att vi som allmänhet ska kunna granska maktutövning. Ingen ifrågasätter klokheten i att ha en sådan princip, och vi ser den som grundläggande för demokratin. Men det är fortfarande en princip som behöver genomsyra annan lagstiftning och där uppstår nya, och stundtals stora, problem.
Att vi lägger ut mycket offentlig verksamhet på entreprenad, utan att säkerställa transparens i avtalsvillkoren, gör att många verksamheter och relationer döljs i affärshemligheter. Detta blir särskilt påtagligt i chefsrekrytering i offentlig sektor via bemanningsföretag. Också villkoren under vilka offentliga tjänster ska levereras till allmänheten kan vara dolda. Till och med kostnaden för vissa avtal förblir hemliga, av hänsyn till företags och underleverantörers behov av sekretess.
En omfattande utförsäljning av personuppgifter till företag som Lexbase, Piscatus eller Bisnode skapar oro bland privatpersoner. Lexbase har fått mer än 200 JK-anmälningar emot sig trots att de i alla avseenden följde lagen. Det blir en konstig situation för både företag och privatpersoner, när lagen inte leder rätt. En dataminimeringsprincip för offentlig sektor, och starkare krav på individers rätt att själva bestämma över sina personuppgifter skulle återställa balansen och möjliggöra en meningsfull diskussion om offentlighet som inte landar i kränkningsärenden hos JK.
Det finns utöver detta en stark politisk övertygelse att sekretess ger bättre säkerhet. Detta synsätt har tagit över politiken efter 2001, och påhejas av underrättelsetjänsternas snabba expansion. Att det inte finns något stöd i forskning för strategin spelar liten roll. I praktiken är många av initiativen mediavänliga och avleder uppmärksamheten från de mer principiella frågor man kanske borde diskutera.
De problem som beskrivs ovan syns i Bryssel. Förändringen i samhällsanda är dock djupt rotad också i Sverige. Att alltför lättvindigt godkänna problemformuleringen att det är någon annan någon annanstans, nämligen eurokraterna, som är roten till det onda försvårar utkrävandet av rätt ansvar på rätt plats.
I EU:s första program för rättsliga och inrikesfrågor (RIF) från 1999 fastslogs en önskan om ökad transparens i förvaltningen av EU. Man påbörjade reformarbetet år 2000. I det andra RIF-programmet 2004 gjorde man en helomvändning. 2009 konsoliderade svenska regeringen den nya, slutna och säkerhetsfokuserade agendan under sitt ordförandeskap. Under hösten 2014 ska medlemsländernas justitieministrar återigen sätta sig vid skrivbordet och klura på de kommande fem åren, medan både parlamentet och kommissionen är upptagna med att komma till rätta i den nya mandatperioden. En viktig ändring av samhällsandan skulle alltså kunna ske inom bara ett år – förutsatt att viljan finns hos Beatrice Ask.
Sverige är utan tvekan sin egen olyckas smed i transparensfrågor. Ett tillräckligt spännande valresultat i maj kan dock komma att påverka i alla fall kommissionen i en frihetligare riktning.
När under hösten? Det verkar ju ganska troligt att Sveriges justitieminister inte heter Ask hela hösten.
Lägg till ny kommentar