Sökformulär

Rättssäkerheten som särintresse i moderna IT-Sverige

"För att få en andra chans måste folk få veta att man bränt sin första chans," säger Magnus Gröndal från Lexbase. Företaget köper upp domar från svenska domstolar och lägger upp dem på nätet för allmän beskådan. Unga Kris (Kriminellas revansch i samhället) har försökt driva kampanj mot Lexbase eftersom företaget begränsar möjligheterna att två sig från sina synder. Lexbase menar att Unga Kris är ett särintresse som inte behöver tilldelas större politisk relevans.

Lexbase skapade stora rubriker under senvintern 2014. Via utgivningsbevis publicerar de vilka platser dömda kommer ifrån, och domarna i sin helhet. Affärsmodellen liknar Piscatus affärsmodell - att sälja tillgång till andras elände och därmed göra utsatta ännu mer utsatta. Mer än 250 personer JK-anmälde Lexbase, men justitiekanslern fann att det är roligare att fria än att fälla. Datainspektionens generaldirektör gick ut och sa att vi behöver ändra tryckfrihetsförordningen. Nils Funcke vill istället använda sig av förtalslagstiftningen för att komma åt Lexbase. De som drabbas av Lexbase verksamhet är inte bara dömda, utan även anhöriga, samt brottsoffer och deras anhöriga. Ett domstolsavgörande väntar efter att en malmöitisk advokat tagit sig an rättvisan då justitiekanslern svek.

Det finns flera problem med Lexbase, Piscatus, domstolsverket och svenska myndigheter:

  • Intäkter myndigheter får av att sälja personuppgifter, och privat information, om svenska medborgare (dömda eller ej), är inte redovisningspliktiga. Myndigheter har alltså egentligen ett starkt incitament att sälja personuppgifter, och det är gynnsamt för myndigheter att sälja så mycket som möjligt till så många som möjligt. Detta regleras i Avgiftsförordningen från 1992, och handlar i slutändan om att Finansdepartementet ogärna budgeterar för myndigheter på ett smart sätt.
  • Hur myndigheter finansierar sin verksamhet och vilka incitament de ges att finansiera olika verksamheter på olika sätt är ett politiskt beslut som inte direkt har att göra med varesig TFL eller förtal, och som ges oförtjänt lite uppmärksamhet när vi nu står inför internetsamhället.
  • De som har mycket pengar och många advokater kan få domstolsförhandlingarna slutna, vilket innebär att det blir mindre material att offentliggöra efteråt. Det gör att den med mycket pengar och många advokater får ett automatiskt skydd mot Tryckfrihetsförordningen och inte behöver förlita sig på förtalslagstiftningen. Man kan tycka att det är orättvist att de brottsoffer och förövare som sannolikt är i mest utsatt ställning både gentemot varandra och andra i samhället är de som drabbas hårdast av att man inte förhindrar den här sortens verksamhet.
  • Det är under alla omständigheter inte rimligt att ett start-up-företag får flera hundra JK-anmälningar emot sig. Det ska vara juridiskt säkert och tryggt att starta företag, och det är mycket sannolikare att lagen är fel än de hundratals medborgare som upplever att deras rättsnormer bestrids.
  • Man kan omvärdera begreppet "offentlighet" genom att inte tillgängliggöra personuppgifter annat än när det är absolut nödvändigt ("dataminimeringsprincipen"). Uppgifter om privatpersoner är inte nödvändiga för att granska myndigheter - i detta fall domstolsverket - i deras maktutövande. Därför behöver inte myndigheten varken sko sig på eller annorstädes dela ut sån här information. Dataminimeringsprincipen är införlivad i EU:s dataskyddsförordning, som förhoppningsvis kommer att träda i kraft så tidigt som nästa år (2015).
  • UPDATE: Man kan också, så som EU:s dataskyddsförordning föreslår, göra spridning och bearbetning av personuppgifter avhängigt individens tillåtelse - så länge det inte finns t ex starka myndighetsskäl för att inte inhämta sådant samförstånd. Då får företag som Lexbase en skyldighet att alltid fråga individer på förhand om individerna tycker att det är okej att det sprids information om dem via Lexbase hemsida utan att det nödvändigtvis påverkar myndigheten alls. (Tack JB för den insikten)

Men det är knappast någon sexig politisk diskussion hur myndigheter ska strukturera sin verksamhet. UPDATE: Med mitt senaste tillägg i listan ovan blir det också relevant att påpeka att myndigheterna själva kommer att spjärna emot bättre dataskyddslagstiftning så länge incitamentet för myndigheterna är att Lexbase verksamhet kan och får se ut så som den gör idag.

Trots att det är en likaledes systematisk som strukturell utmaning för samhället hur man bygger upp, finansierar och bedriver myndighetsverksamhet i enlighet med befolkningen rättsmedvetande är det inte den enklaste frågan att sammanfatta i plakatpolitik.

Informationssamhället ställer höga krav på dem som fattar beslut och på dem som funderar hur samhället som system ska fungera.

En fundering jag har haft är om det är möjligt att skriva skugg-utredningsuppdrag kring sådana här frågor. Alltså mer detaljerade frågeställningar skrivna som om de kom direkt från ett regeringsdepartement, som sittande beslutsfattare sedan förhoppningsvis kan inspireras av när de ska styra sina tjänstemän på rätt uppdrag för framtiden. Frågan är också om det i den svenska regeringen, precis som i EU-kommissionen, är möjligt att skriva utredningsuppdrag sådana att de kan komma från flera ministrar samtidigt (alltså tvär-departementsutredningar). I EU-kommissionen har man haft varierande framgång med samarbete över direktoratsgränserna, men det kan ju också vara så att praktiken helt enkelt inte sitter ordentligt.

2 kommentarer

På samma sätt som underhållningsindustrin "tappade bollen" så gjorde även domstolsväsendet i detta avseende. Hade man utvecklat ett eget system för man skulle begära ut domar över nätet med lämpliga skyddsspärrar (t.ex. dolda adresser och p/n för målsägare) så hade vi sluppit Lexbase eller liknande avarter.

Sedan måste ju "seriös" forskning och journalistik kunna genomföras, så en "dataminimeringsprincip" utan en undantag för "samhällsnyttig verksamhet" var ytterst kontraproduktivt.

Sedan skall det givetvis vara förbjudet för myndigheter att sälja personuppgifter till företag samt att rättegångar skall vara öppna, med några få men viktiga undantag.

1. Jag tror inte att myndigheterna tappade bollen här. Jag tror att Lexbase målsättning med verksamheten är någonting annat än det som en myndighet normalt skulle ha, och att många av de här nya databastjänsterna för offentligt material handlar om hur man kan berika sig på andras elände.

2. En dataminimeringsprincip står inte i motsättning till varken forskning eller journalistik. Jämför till exempel Tyskland där man framgångsrikt har mycket färre personuppgifter i domslut utan att misslyckas med varesig det ena eller det andra.

Lägg till ny kommentar