"För att få en andra chans måste folk få veta att man bränt sin första chans," säger Magnus Gröndal från Lexbase. Företaget köper upp domar från svenska domstolar och lägger upp dem på nätet för allmän beskådan. Unga Kris (Kriminellas revansch i samhället) har försökt driva kampanj mot Lexbase eftersom företaget begränsar möjligheterna att två sig från sina synder. Lexbase menar att Unga Kris är ett särintresse som inte behöver tilldelas större politisk relevans.

Lexbase skapade stora rubriker under senvintern 2014. Via utgivningsbevis publicerar de vilka platser dömda kommer ifrån, och domarna i sin helhet. Affärsmodellen liknar Piscatus affärsmodell - att sälja tillgång till andras elände och därmed göra utsatta ännu mer utsatta. Mer än 250 personer JK-anmälde Lexbase, men justitiekanslern fann att det är roligare att fria än att fälla. Datainspektionens generaldirektör gick ut och sa att vi behöver ändra tryckfrihetsförordningen. Nils Funcke vill istället använda sig av förtalslagstiftningen för att komma åt Lexbase. De som drabbas av Lexbase verksamhet är inte bara dömda, utan även anhöriga, samt brottsoffer och deras anhöriga. Ett domstolsavgörande väntar efter att en malmöitisk advokat tagit sig an rättvisan då justitiekanslern svek.

Det finns flera problem med Lexbase, Piscatus, domstolsverket och svenska myndigheter:

• Intäkter myndigheter fÃ¥r av att sälja personuppgifter, och privat information, om svenska medborgare (dömda eller ej), är inte redovisningspliktiga. Myndigheter har alltsÃ¥ egentligen ett starkt incitament att sälja personuppgifter, och det är gynnsamt för myndigheter att sälja sÃ¥ mycket som möjligt till sÃ¥ mÃ¥nga som möjligt. Detta regleras i Avgiftsförordningen frÃ¥n 1992, och handlar i slutändan om att Finansdepartementet ogärna budgeterar för myndigheter pÃ¥ ett smart sätt.
• Hur myndigheter finansierar sin verksamhet och vilka incitament de ges att finansiera olika verksamheter pÃ¥ olika sätt är ett politiskt beslut som inte direkt har att göra med varesig TFL eller förtal, och som ges oförtjänt lite uppmärksamhet när vi nu stÃ¥r inför internetsamhället.
• De som har mycket pengar och mÃ¥nga advokater kan fÃ¥ domstolsförhandlingarna slutna, vilket innebär att det blir mindre material att offentliggöra efterÃ¥t. Det gör att den med mycket pengar och mÃ¥nga advokater fÃ¥r ett automatiskt skydd mot Tryckfrihetsförordningen och inte behöver förlita sig pÃ¥ förtalslagstiftningen. Man kan tycka att det är orättvist att de brottsoffer och förövare som sannolikt är i mest utsatt ställning bÃ¥de gentemot varandra och andra i samhället är de som drabbas hÃ¥rdast av att man inte förhindrar den här sortens verksamhet.
• Det är under alla omständigheter inte rimligt att ett start-up-företag fÃ¥r flera hundra JK-anmälningar emot sig. Det ska vara juridiskt säkert och tryggt att starta företag, och det är mycket sannolikare att lagen är fel än de hundratals medborgare som upplever att deras rättsnormer bestrids.
• Man kan omvärdera begreppet "offentlighet" genom att inte tillgängliggöra personuppgifter annat än när det är absolut nödvändigt ("dataminimeringsprincipen"). Uppgifter om privatpersoner är inte nödvändiga för att granska myndigheter - i detta fall domstolsverket - i deras maktutövande. Därför behöver inte myndigheten varken sko sig pÃ¥ eller annorstädes dela ut sÃ¥n här information. Dataminimeringsprincipen är införlivad i EU:s dataskyddsförordning, som förhoppningsvis kommer att träda i kraft sÃ¥ tidigt som nästa Ã¥r (2015).
• UPDATE: Man kan ocksÃ¥, sÃ¥ som EU:s dataskyddsförordning föreslÃ¥r, göra spridning och bearbetning av personuppgifter avhängigt individens tillÃ¥telse - sÃ¥ länge det inte finns t ex starka myndighetsskäl för att inte inhämta sÃ¥dant samförstÃ¥nd. DÃ¥ fÃ¥r företag som Lexbase en skyldighet att alltid frÃ¥ga individer pÃ¥ förhand om individerna tycker att det är okej att det sprids information om dem via Lexbase hemsida utan att det nödvändigtvis pÃ¥verkar myndigheten alls. (Tack JB för den insikten)

Men det är knappast någon sexig politisk diskussion hur myndigheter ska strukturera sin verksamhet. UPDATE: Med mitt senaste tillägg i listan ovan blir det också relevant att påpeka att myndigheterna själva kommer att spjärna emot bättre dataskyddslagstiftning så länge incitamentet för myndigheterna är att Lexbase verksamhet kan och får se ut så som den gör idag.

Trots att det är en likaledes systematisk som strukturell utmaning för samhället hur man bygger upp, finansierar och bedriver myndighetsverksamhet i enlighet med befolkningen rättsmedvetande är det inte den enklaste frågan att sammanfatta i plakatpolitik.

Informationssamhället ställer höga krav på dem som fattar beslut och på dem som funderar hur samhället som system ska fungera.

En fundering jag har haft är om det är möjligt att skriva skugg-utredningsuppdrag kring sådana här frågor. Alltså mer detaljerade frågeställningar skrivna som om de kom direkt från ett regeringsdepartement, som sittande beslutsfattare sedan förhoppningsvis kan inspireras av när de ska styra sina tjänstemän på rätt uppdrag för framtiden. Frågan är också om det i den svenska regeringen, precis som i EU-kommissionen, är möjligt att skriva utredningsuppdrag sådana att de kan komma från flera ministrar samtidigt (alltså tvär-departementsutredningar). I EU-kommissionen har man haft varierande framgång med samarbete över direktoratsgränserna, men det kan ju också vara så att praktiken helt enkelt inte sitter ordentligt.