Piratpartiet har under de senaste två dagarna diskuterat det nyhetsbrev Rick Falkvinge, partiets ordförande, skickade ut den 29 december samt publicerade på sin blogg. I brevet konstaterar Falkvinge att han under sin tid som partiledare inte haft möjlighet att kombinera sitt engagemang med ett heltidsjobb och att han därför dragit på sig betydande skulder - utan möjligheter att få vidare kredit.

Falkvinge påpekar därefter att han inte kan fortsätta som partiledare på heltid utan andra former av finansiering. Därför ber han partiets medlemmar att donera en hundralapp, eller annat valfritt belopp, per månad till hans privata bankkonto för att täcka löpande utgifter. Dessa utgifter uppgår enligt honom till 20 000 kronor efter skatt.

Anledningen till att dessa gåvor ska gå direkt till hans bankkonto och inte genom partiet är att man på så sätt, enligt Falkvinge, undviker arbetsgivaravgifter och skatt. En annan anledning är att de pengar partiet får in genom donationskampanjen "Guldpirat" inte ger tillräckligt med inkomster för att heltidsanställa honom.

Jag vill först notera att jag uppskattar Falkvinges arbete för partiet och det stora engagemang han lagt ner i piratrörelsen. Jag har inga invändningar mot hans ordförandeskap eller att han måste ges finansiella möjligheter att arbeta med sitt uppdrag på heltid. Inte heller har jag några kommentarer på summan 20 000 kronor som sådan; tvärt om tycker jag den snarare bör höjas när vi får partibidrag till att anställa och arvodera våra aktiva.

Min kritik rör sig istället kring tre andra problem:

De senaste veckorna har det skrivits flera intressanta blogginlägg om en gemensam piratideologi. Rick Falkvinge uttalar sig om partiets ideologi och samhällsanalys. Mattias Bjärnemalm skriver om tre ideologiska påståenden och partiets liberala arv. Sammy Nordström ger även sina perspektiv. En diskussion förs även på vårt forum.

Jag skrev tidigare här om att Piratpartiet borde dela upp principer 3.1 i två delar. Dels ett principprogram med vår ideologiska grund, dels ett sakpolitiskt program. Detta inlägg ägnas åt att föreslå några utgångspunkter och en struktur för detta arbete.

Utgångspunkter:

1. Ett ideologiskt program är i sig kontroversiellt. Därför bör vi i arbetet undvika att  utvidga våra principiella och sakpolitiska ställningstaganden. Istället bör vi beskriva de principer som redan finns djupt inbäddade i piratrörelsen.

Det finns vissa gånger då det känns knepigt för mig att kalla mig pirat. Främst då det handlar om etik eller moral. Den senaste veckan har vi diskuterat sajten sexoffender.nu på Piratpartiets forum. Åsikterna och tankarna går åt två håll: å ena sidan erkänns tidigare dömdas rätt till ett privatliv, å andra sidan värderas av många möjligheten att granska rättsstaten högre.

Men vad är det egentligen vi spelar med?

En av rättsstatens grundpelare är mycket riktigt att medborgarna ska kunna granska den. Men den andra är att rättssystemet får ha sin gång, och så som den är idag gäller att en brottsling som sonat sitt brott, genom till exempel böter eller fängelsestraff, återgår till att vara en oskyldig människa bland alla andra tills den dömts skyldig till ett annat, nytt brott.

Istället sätts i sexoffender-diskussionen uthängningen inom citationstecken, som om att post-straff-straffet det innebär att sammankopplas med ett brott man redan sonat för inte räknas. Medborgarnas rätt att dra tillbaka varandras rätt att frisläppas från sina tidigare synder ställs som underlägsen möjligheten att läsa domar. Mina egna förslag om att begränsa tillgången på den offentliga informationen slås tillbaka med argument som liknas "information vill vara fri". Där jag sitter kan jag lite vemodigt konstatera att det är ett problem för trovärdigheten i Piratpartiets övriga strävan efter stärkt privatliv.

För hur kan vi trovärdigt vara emot att personuppgifter lämnas ut i fall där ett brott faktiskt har begåtts (IPRED och upphovsrättsintrång), om vi samtidigt tycker det är rätt och riktigt att information om oskyldiga människor (människor som suttit av sitt straff och därmed har en rätt att återgå till samhället) lämnas för vind och våg?

När G-20-länderna träffades för några veckor sedan för att diskutera vad som ska hända efter den finansiella krisen, kände jag mig hoppfull. Tidigare har många av de viktiga diskussionerna på världsnivå förbehållits ledarna i de informella G8-mötena, där G8 egentligen är en grupp godtyckliga länder som till merpart tidigare varit kolonialmakter. G-20 innehåller en mer diversifierad grupp som, trots att de utgör världens starkaste ekonomier, har representation för fler intressen än G8 har. Utöver västmakter (plus EU som observatör) och oljeländer finns där t ex Brasilien, Kina och Indien.

G-20-länderna fastslog vid mötet att det var viktigt att Doha-förhandlingarna i WTO nådde någon sorts grundläggande överenskommelse innan året var slut. Med tanke på bakgrunden till förhandlingarna är ett sådant uttalande i sig spektakulärt. Förhandlingarna har i dagsläget pågått i snart 8 år, sedan 2001, och för bara ett halvår talade man om att handlingarna kollapsat (juni, 2008).

Många av motsättningarna i förhandlingarna har haft att göra med avtalet för tjänster, och förstås avtalet för immateriella rättigheter. EU använder jordbrukssubventiornas avskaffande som hävstång för att få länder från tredje världen att godta starkare GI-skydd. Indien och Brasilien, bland andra, vill luckra upp avtalet om biopatent vilket har hårt motstånd från den amerikanska bioteknikindustrin. IP-Watch skrev om det för några veckor sedan.

Därför var beskedet om att ingen överenskommelse nåtts, när det kom till mig via Veckobrevet från Genève, inte så förvånande:.

Piratpartiet lider av ett problem som är främmande för de flesta partier. Till skillnad från exempelvis Folkpartiet, som konstant sviker sina liberala värderingar i sakfrågorna,  har Piratpartiet en ideologi som man agerar efter, men som inte finns nedtecknad eller definierad.

Om ideologi består av en gemensam världsbild och idealsamhälle med gemensamma värderingar, en viss tolkning av politiska händelseförlopp, och vissa gemensamma föreskrivna lösningar på problemen man ser; isåfall färgas varje dag på "forumet" av ideologiska diskussioner!  Den är inte formulerad eller tydligt avgränsad, men den ligger ändå som ett täcke över piratrörelsen.

Problemet är vi har svårt att få väljarnas förtroende utan en tydlig ideologisk riktning. Vi riskerar att bli stämplade som ett fåfrågeparti som är samhällsfarligt i riksdagen, ett argument som jag hört ett oändligt antal gånger, i ett oändligt antal variationer. Det är också ett problem ifall vi skulle komma in i riksdagen 2010, eftersom vi där behöver en ideologisk kompass som kan ge en gemensam riktning åt ledamöterna och deras sekreterare, om inte för omröstningar så för utskotts- och lobbyarbetet.

Principprogrammet 3.1 är en mix mellan ideologi och sakfrågor. Men medan sakfrågorna är tydligt utskrivna är ideologin desto mindre uttalad. Den finns där, men skrivs aldrig ut i klartext. Jag vill därför föreslå följande:

För några veckor sedan besökte jag Edinburgh och tog mig tiden att besöka några evenemang på Edinburgh School of Law. Jag var mest intresserad av de föreläsningar och aktiviteter de anordna kring temat europeisk lagstiftning, och hade turen att få sitta med vid en studiegrupp för doktorander med gästen och professorn Kimmo Nuotio från Helsinki universitet.

Ämnet var Nordisk straffrätt ur ett europeiskt perspektiv. Ämnet är intressant i det politiska sammanhang där vi konfronteras med uppföljaren till IPRED eller det hemlighetsfulla avtalet ACTA som ämnar lägga upphovsrättsintrång och liknande brott under straffrättens område utöver civilrättens.

Kimmo Nuotios samtal (som man kan skaffa sig en bild av här - varning, .doc-fil) handlar om hur den nordiska straffrätten är sprungen ur synen att brottslighet främst är något som uppstår ur ett socialt sammanhang, dvs inte orsakat av en inbyggd benägenhet att begå brott. I de flesta andra länder är synen oftare att den som begår ett brott av naturen måste ha brottsligheten i sig, eller ha en inneboende ondska som fick personen att begå brottet.

Den nordiska synen på kriminalitet verkar lätt ha lyckats skapa ett bättre förebyggande brottsarbete. Nordiska länder har mycket lite allvarlig brottslighet, och framför allt är våldsbrott och störande beteende ganska ovanligt i Norden.

Läst idag i Financial Times:

Ireland will hold a second referendum on the European Union’s Lisbon treaty by the end of next October, according to a draft communiqué prepared for this week’s EU summit.

Spännande men knappast oväntat. I artikeln kan bland annat läsa att Irland förhandlat till sig garantier och undantag tills den andra omröstningen.

The draft statement said Dublin was committed to staging the plebiscite by the end of the European Commission’s current term, expiring on October 31, on condition that it received assurances from EU partners on issues such as the right to determine national policy on taxation, social and ethical matters such as abortion law, and Irish military neutrality. Dublin also wants the right to retain a permanent Commission seat.

Med andra ord gör man på samma sätt som man alltid gjort när mindre länder skapat problem; ger dem undantag. Omförhandlingen av EU-konstitutionsfördraget kan förmodligen därmed ses som en parentes i EU:s historia, snarare än en brytpunkt.

Förhoppningsvis kan vi se fram emot en mer omfattande analys längre fram av Stenskotts alldeles egen EU-analytiker, Amelia Andersdotter (teirdez).

Att Europaunionen har demokratiska problem kommer knappast som en överraskning för ens den mest inbitne EU-förespråkare. EU:s medborgare röstar ofta nej när EU vill testa något nytt. EU:s medborgare är ofta skeptiska när unionen säger att den gjort något bra. Trots att EU:s medborgare ofta är positiva till ett samarbete, håller de sällan med de ambitiösa planer statsledarna målar upp och hajkar iväg på.

Därför är det inte så konstigt att NIC:s rapport Global Trends 2025: A Transformed World varnar för att EU kan komma att bli en "haltande koloss" vid 2025. EU-området är världens starkaste ekonomi, men kommer aldrig kunna omsätta sin ekonomiska ställning i något globalt politiskt spel - stödet för det finns helt enkelt inte på gräsrotsnivå, och de insitutionella kriserna avlöser varandra.

Den senaste fadäsen med nej till Lissabon på Irland får till och med kommissionären Charlie McCreevy att säga att nejet måste respekteras (samtidigt ska han ju avgå vid slutet av året, så frågan är hur backad av EU han är i frågan - spel för massorna?).

Men mot bakgrund av detta, hur intressant är det inte att Göran Leijonhuvfud och Agneta Engqvist alldeles nyligen släppt boken Kina: En haltande koloss?

Den globala finanskrisen har väl om något ställt frågan om euron på sin spets. Återigen. Enligt EUObserver har Storbritannien och Danmark kanske börjat svänga i frågan. Länderna är de enda som var medlemmar då Maastrichtfördraget trädde i kraft som har fått formella undantag från tredje steget i valutasamarbetet.

Ungefär samtidigt, fast i Sverige, har två motioner lagts till riksdagen som är tänkta att behandlas i finansutskottet i mars nästa år (länk). De är egentligen diametralt motsatta. Medan Johan Linander och Jörgen Johansson från Centerpartiet anser att man bör ompröva huruvida vi ska införa euron, anser Max Andersson och Ulf Holm från Miljöpartiet att Sverige nu borde skaffa sig ett formellt undantag från tredje steget liknande det Storbritannien och Danmark har.

Samtidigt vill förstås Island ansluta sig unilateralt till euron. Europaunionens tjänstemän är förstås minst sagt skeptiska till att tillåta ett valutasamarbete med Island utan att de formellt också inträder i unionen.

Vore det bra för Sverige att ingå i valutasamarbetet? Jag är ambivalent i frågan. Å ena sidan är euron en mycket starkare valuta, och införandet av euron skulle minska Sveriges sårbarhet i till exempel globala finanskriser. Å andra sidan är Europeiska centralbanken en helt avreglerad bank, vilket skulle innebära att vi tappar all kontroll över vår valuta. Kanske förbättras läget om Sarkozy tillåts få igenom sina idéer om bättre regleringsmöjligheter, även av ECB. Men gensvaret från kommissionen är givetvis svagt.

Det är ju inte helt säkert att tryggheten man får av en starkare valuta med nödvändighet skulle kompensera otryggheten det innebär att lämna över all makt över valutan till banktjänstemän.