Det här borde egentligen bli två separata inlägg, men jag ska se om jag kan lite kortfattat ge ett perspektiv över två integritetsfrågor som Piratpartiet hittills har missat i sin offentliga retorik.

För det första är konsumenters situation idag utsatt gentemot näringsidkare. Det kan handla om allt ifrån att man blir övervakad av en kamera när man går in i en butik, till vilka data som sparas om konsumenten när den köper någonting. Den tidigare situationen är reglerad: butiker måste tydligt tala om när vi är övervakade (detsamma gäller olyckligtvis inte alltid för övervakning i det offentliga rummet, men det hör inte till den här diskussionen). Den senare situationen omgärdas också av ett gediget regelverk, men vi utsätts ändå för övervakningen.

Europaunionen har en dataskyddsombudsman vars enda uppgift är att se över hur reglerna om skydd för konsumenters integritet efterlevs. Bland andra Google har fått kritik för att de sparar allt för information om sina användare mycket längre än vad EU-direktiven tillåter. I stort finns det alltså ett fungerande regelverk kring konsumenträttigheter och integritet. Men tekniken ligger alltid ett steg före.

Jag har skrivit lite om RFID-chip och de nya rekommendationer om reglering som kom från Europakommissionen i våras (19 maj). Men jag tror att det är ett område som skulle gynnas av lite tydligare paneuropeisk lagstiftning. Dels har EU tidigare visat sig mer benägna att skydda konsumenter än många av medlemsländerna, dels är det enklare för både konsumenter och företag att veta vad de ska förvänta sig för regler i varje medlemsland. Jag hoppas att det är något vi kommer kunna diskutera nästa mandatperiod.

Anställdas rättigheter är lite mer bekymmersamma. Här saknas helt ett gemensamt europeiskt regelverk, och det leder inte alltid till något gott. Får kameror i butiker användas för att kontrollera att anställda inte pratar med varandra under arbetstid? I Sverige är det förmodligen inte så, men i en fransk matbutik?

Hur pass enkelt ska det få vara att ta reda på vad arbetstagare kommunicerar om under arbetstid? Om det ska vara mycket enkelt, finns det då inte en risk att till exempel fackligt aktiva råkar illa ut eller till och med sparkas om de råkar yppa något om sitt fackliga engagemang på ett företags intranät? I Sverige är det en omöjlighet eftersom vi har klart reglerad rätt att vara fackligt aktiva, men hur är det i Italien? Utan en gemensam lagstiftning för hur pass väl arbetstagare ska vara skyddade mot integritetsintrång och arbetsgivares godtyckliga negativism mot arbetstagarnas fackliga engagemang är det svårt att se någon större trovärdighet i EU:s ambitiösa mål om rörlighet för personer på den europeiska arbetsmarknaden.

Nu kan man tycka att det är inte är en fråga som behöver avgöras på EU-nivå. Kanske bör arbetsrätten även fortsättningsvis vara nationell. Men har vi inte de facto redan förflyttat arbetsrätten till EU-nivå via Rüffert- och Laval-domarna? Så vitt jag kan förstå har vi det i alla fall till viss mån. Och det gör att diskussionen blir aktuell att ta också på EU-nivå. Det hoppas jag vi får tillfälle att göra under nästa mandatperiod.

Vi spenderar nästan hela vår vakna tid som arbetstagare och konsumenter. Därför hoppas jag att Piratpartiet under nästa principprogramsrevidering kommer att inkludera tydliga formuleringar som skyddar integriteten inte bara gentemot staten, utan också gentemot aktörer som vi egentligen interagerar med mycket mer.

I en perfekt värld skulle jag också snart försöka pula ihop något som handlar om svar på tal från piratpolitiskt perspektiv i andra frågor än de jag redan nämnt. Informationspolitiken måste genomsyra varje beslut. Det är där Piratpartiets styrka kommer ligga. Vi kommer att eftersträva en god kunskapshantering inom varje politiskt område.