En klassisk distinktion inom den politisk-filosofiska frihetsdiskussionen är den mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet är att vara fri från att tvingas göra vissa saker, exempel fri från skatt, fri att yttra sig, fri att gå vart man vill. Positiv frihet innebär att vara fri att göra saker, exempelvis fri att kunna gå i skolan, att ha tillräckligt med pengar för att leva ett normalt liv, att ha fritid för sport och umgänge med barnen.
Denna typiska indelning genomsyrar höger/vänster-skalan. Negativ frihet associeras i Sverige oftast med högern och liberalerna. Positiv frihet med vänstern och socialisterna. I verkligheten är inte indelningen så skarp, och i realiteten omfattar båda sidor en blandning av positiva och negativa friheter, något som inte minst gäller för den enorma socialliberala mittenfåran. Det finns dock en skillnad i vart man lägger tyngdpunkten, och därmed även vart ens mentala kartor visar vägen.
Rent metafysiskt bygger frihetsdiskussionen på hurudvida man accepterar tanken på att människan har en fri vilja, eller om hon istället är determinerad och bestämd av sina omständigheter. Om inte människan har fri vilja, och därmed inte fria val, då leder negativ frihet endast till att andra omständigheter tillåts dominera hennes liv. I ett samhälle där alla ges samma negativa friheter, enligt principen om alla människors lika värde, kan ett samhälle vara såväl ojämlikt som ofritt. Ett positivt frihetsbegrepp fokuserar istället mer på omständigheter och faktiska situationer än valmöjligheter och fri vilja. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", som marxisterna skulle säga.
Utan att i detalj gå in på kontroversen kring determinism och fri vilja kan man notera att vi åtminstone till viss del är determinerade av vår omgivning. Din fria vilja ger dig inte utbildning där utbildningen kostar mer än din årslön, din fria vilja ger dig inte mat på bordet där du är arbetslös och utan skyddsnät. Med denna insikt skapas också den legitimitet som existerar för ett positivt frihetsbegrepp. Det finns också idag i Sverige en allmän minimisyn på att det krävs någon sorts balans där inte endast negativa utan även positiva friheter räknas som nödvändiga.
Frihetsbegreppet i svensk politik används oftast som en klumpig och massiv slägga i skattepolitiska frågor och i den eviga debatten kring ekonomisk utjämning och vårt socialförsäkringssystem. När det gäller frihetliga frågor som yttrandefrihet tycks istället libertarianernas nästan fundamentalistiska frihetsperspektiv helt äga frågan. Yttrandefrihet innebär därmed endast att vara fri att yttra sig var som helst, när som helst, om vad som helst - frihet från.
Denna negativa yttrandefrihet kontrasteras sällan mot en mer positiv yttrandefrihet. Sällan åberopas möjligheten att faktiskt reglera samhället i yttrandefrihetens namn.
En mer balanserad syn skulle inbjuda till det vissa skulle kalla begränsningar av yttrandefriheten. Med den negativa yttrandefriheten blir exempelvis förtal och hets mot folkgrupp absurt och en styggelse, men med ett positivt yttrandefrihetsbegrepp måste man även ta hänsyn till hur extrema personangrepp och öppen rasism förgiftar det öppna samtalet och hindrar människors möjlighet att kommunicera. Det betyder inte att lagstiftningen i sig är positiv, den är fortfarande som alltid föremål för diskussion (är den effektiv, gynnar den samhället?), men det introducerar en ny variabel att bedöma lagstiftningen utifrån ett yttrandefrihetsperspektiv.
Frågan om yttrandefrihet har, inte minst i Piratpartiet, ofta tillåtits fokusera ensidigt på frånvaron av regleringar, vad staten inte ska göra, men inte vad den kan göra för att gynna folks möjligheter att göra sig hörda och nyttja sin yttrandefrihet. Exempel på sådana positiva insatser skulle kunna vara investeringar i fiberbredband, ett utvecklat biblioteksväsende, nationellt arbete mot spam och botnets, och utbildning i IT och kommunikation i tidig ålder.
Piratpartiet har allt att vinna på att diskutera dessa frågor. Ett fokus på inte enbart friheten att kommunicera, utan även de praktiska möjligheterna och förutsättningarna att göra det. En mer fullständig syn på kommunikation - en mer utvecklad syn på yttrandefrihet som en positiv yttranderätt för var och en - tror jag skulle hjälpa partiet att nå en bättre balans och större intellektuellt djup i frågorna.
Man skulle i linje med det kunna säga att yttrandefrihet har vi haft i några hundra år, men yttranderätt börjar faktiskt inte finnas förrän nu, med internet.
Tidigare har alla haft rätt att yttra sig, men bara ett mycket litet fåtal har haft möjlighet att yttra sig på ett sätt så de har kunnat nå dem som står utom hörhåll.
Tankegången är helt klart intressant, inte bara frihet att, utan också möjlighet att utnyttja den.
Jag skulle ju säga att värdet av den positiva yttranderätten är vad som ligger bakom friheten från statlig kontroll av nätet. Som JörgenL säger är det först nu vi faktiskt kan se en värld där alla har möjlighet att yttra sig. Det kostar inget i princip eftersom nätet och tekniken ser ut som den gör. Bandbredd, lagring, processorkraftbara sjunker i pris. God skola för alla har vi och skall värna om. Alla kan vara med. Och detta hotar hierarkier. Själv tror jag alltså att positiv yttranderätt främjas väldigt långt genom negativa rättigheter: Att inte bli hindrad i sin kommunikation. Det är striden om själen som är det centrala tror jag: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_465529.svd
Det finns ytterligare en aspekt av hur Internet möjliggjort att den lagstadgade yttrandefriheten också blivit en yttranderätt: Den sociala kontrollen är mindre.
På den lilla ort jag växte upp gällde förvisso yttrandefriheten. Men det kunde vara olämpligt att exercera den. Det kan det fortfarande vara. Men mycket mindre än då och där.
Det är intressant (och avslöjande!) att yttrandefriheten försöker inskränkas i det historiska ögonblick när den blivit en yttranderätt. Vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen...
Det låter vettigt, ett fritt internet bör sannerligen vara något som främjar en positiv yttranderätt.
För att fler ska få tillgång till detta verktyg borde det väl då också, rimligen, krävas arbete dels för att ge folk tekniska förutsättningarna (bredbandsutbyggnad, wifi-nät, "en dator per hem") samt tekniska kunskaperna (utbildning för skolbarn, pensionärer etc.).
Borde inte detta vara rimliga förslag för PP att driva? Utifrån ett utvidgat yttrandefrihetsperspektiv?
Intressant läsning. Skola,fritid och barnomsorg, har ju en stor viktig uppgift att fylla. Ge uppväxande generationer kompetens även om hemmet saknar resurser. För saknar hemmet resurser så är familjen ej fri. Tänker inte bara på Data utan mer lära ut hur en får kunskap både praktiskt och Teorietiskt. Skolan idag är inte bra, Saknar många vuxna förebilder som kan hjälpa till med en positiv utveckling kompetensmässigt utifrån individens nivå.
Inte minst inom många ideella föreningar och organisationer utan bidrag med externa resurser, så yttrar sig den positiva frihetens mantra "av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov" på så sätt att de individer som är mest kreativa och engagerade ganska snart får krav på sig att jobba häcken av sig, samtidigt som de upplevda behoven hos den stora massan övriga hela tiden tenderar att bara öka mer och mer och mer.
Denna spontana "curlingtendens" har väl eftertryckligt visat sig vara socialismens och vänsterns stora, stora dilemma!
"Alltid mer, aldrig nog"
http://www.dnv.se/riksrevisorn/riksrevisorn.asp?select=1+september+2004....
Lägg till ny kommentar