Dr Juan Tapia från Kristdemokraterna föreslår på Newsmill att förfalskade mediciner blir ett allt större problem för samhället, då olagliga nätbutiker vidarebefodrar produkter som inte kvalitetssäkrat av varesig industriegna organ eller statliga. Men är "hårdare tag" vid unionens gränskontroller verkligen rätt väg att gå för att uppnå säker vård?

En närmare titt på den internationella situationen kring gränsöverskridande läkemedelshandel tyder inte på det. Ökade gränskontroller och stegrande straffskalor för förfalskning har haft som överskuggande effekt att tillgång till läkemedel för världens fattiga försämrats. Även inom Europa blir tillgången till så kallade generiska mediciner (läkemedel som tillverkas av företag som inte innehar eller har innehaft något patent på läkemedlet i fråga) sämre när politikerna drar upp till kamp mot förfalskning.

Europakommissionen har själv beklagat att tiden det tar för en oberoende tillverkare att få tillstånd att marknadsföra sina generiska produkter på marknaden är för lång. Även efter att ursprungstillverkarens monopol har löpt ut kan priserna nämligen hållas uppe med testdataskyddslagar (förlänger de facto-monopolet med upp till 5 år), okynnesansökningar om supplementärt patentskydd (förlänger i regel de facto-monopolet med ett par år även vid avslag som resultat) och klusterpatentering (när patentansökningar lagts och eventuellt också beviljats inte bara på ursprungsmolekylen utan på alla liknande molekyler och på molekyler som används för direkt eller indirekt katalysering av ursprungsmolekylerna och liknande molekyler). Man kan läsa mer om detta i Europakommissionens 700 sidor tjocka Pharmaceutical Sector Inquiry Final Report 2009.

Det sker en begreppsförvirring som ytterligare förhindrar både tillgång till mediciner och försvårar åtgärder mot den riktiga förfalskningen: begreppet "förfalskning", eller "counterfeiting" som det heter på engelska, används idag för allt från tillverkning av Gucci-väskor utan licens till nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Särskilt vid EU:s gräns- och tullstationer har "förfalskning" uttolkats som "en produkt ej tillverkad av originaltillverkaren", vilket föranlett stora beslag i Nederlänedrna av läkemedel på väg från generiska tillverkare i Indien till u-länder.

Att förfalskning egentligen är att leda konsumenten till att tro att varan har en egenskap eller håller en kvalitet den inte har glöms bort.

Det är möjligt att Tapia letar efter fel åtgärdspaket. Konsumenter tror inte rimligtvis att olagliga butiker på nätet tillhandahåller statligt kvalitetssäkrade mediciner. Konsumenter vänder sig till sådana butiker av andra anledningar: de kanske väljer lägre pris över hög kvalitet, eller så är de helt enkelt ute efter att få tillgång till mediciner som vanliga apotek inte tillhandahåller om man inte har recept. Kanske har man inte råd med ett snabbt läkarbesök, eller så vill man ha tag på en medicin för vilken man inte har rätt sjukdom. Ett konstruktivt förslag från mitt håll är att förbättra sjukvården: släng in lite extra personal! Ett annat konstruktivt förslag är att se över strategin för folkbildning om droger: icke-prövade substanser kan få oväntade effekter på kroppen, inte bara i form av trippar utan också i mer permanenta former av kemiska obalanser.

I vilket fall lär det vara ovärt att se efter hur gränsåtgärderna och straffskalorna för förfalskning kan stegras. Det eländet är tillräckligt fullt av hårda nypor och ödesdigra bieffekter som det är. Bättre vore i så fall att Juan Tapia tar sig ett snack med kommissionen om varför resultatet av Pharmaceutical Sectory Inquiry-rapporten inte föreslog en enda åtgärd mot klusterpatentering, trots att nästan en sjättedel av sidorna i rapporten ägnas åt att utmåla dem som det största hotet mot tillgång till billiga, effektiva (och säkra!) mediciner i Europaunionen. I samma veva kan man påtala det motsägelsefulla i att kommissionen både önskar snabba tllståndsutgivandet för försäljning av generika på EU-marknaden och förhindra tillgång till tidigare data från kliniska tester - åtgärderna har motsatt effekt!

Om Juan Tapia vill gör jag gärna gemensam sak med honom om detta, för jag håller med om att det är något sjukt med läkemedelspolitiken och att vi bör åtgärda det.