Nu föll det sig så att man i svensk media tidigare under veckan diskuterade genmodifierade grödor. En måhända sen debatt, eftersom Europakommissionen redan fattat beslutet att börja släppa in fler genmodifierade grödor på den europeiska marknaden i våras.

Jag blev därefter ombedd att skriva någonting om genmodifierade för någon debattsida, och blev kontaktad på IRC av någon som hoppades att jag skulle veta mer om GMO-patent. Och det gör jag ju. Genmodifierade grödor blev patenterbara i EPC-området runt 1996 då Europeiska patentverket (EPO) godkände Novartis "transgenic plants"-ansökan. Patentet gällde en teknisk metod för att åstadkomma en genetisk förändring i en växt som resulterade i högre resistens mot en viss typ av mögel (för den nyfikne åtföljde fallet Harvard "transgenic animals", som rörde en cancersmittad mus). Nu får man ju enligt Europeiska patentkonventionen (EPC) inte patentera växtarter, och dessa skyddas för övrigt redan av ett Växtförädlingsskydd (reglerat i WIPO-konventionen UPOV), men EPO dribblade sig förbi denna juridiska teknikalitet genom att att konstera att en "transgenic plant" rimligtvis inte är en art utan en högre taxonomi och därför patenterbar. Om vi ska tro konventionens lydelse lär EPO ha överskridit vad konventionens författare tänkte sig skulle vara patenterbart.

Patent på GMO:er lär alltså vara olagliga i Europa.

Jag är inte i allmänhet bekymrad över teknologisk utveckling: vitamin A och D-berikat ris kan vara skillnaden mellan en svältande laotisk kvinna och en lite mindre svältande laotisk kvinna. Resistens mot mögel är inte heller dåligt. Till skillnad från många andra tror jag nämligen inte att ekosystemet blir särskilt påverkat av att man utrotar möglet. Det hade säkert inte uppstått från första början om vi inte börjat med storplantager, och utan att sälla sig till primitivisterna lär man ha svårt att vilja avskaffa sådana.

Men rika industrier har använt möjligheten att modifiera grödor på sätt jag har större problem med: infertila grödor kan inte rimligtvis vara någon piffig idé, särskilt inte på en storplantage. Dels skapar det extra kostnader eftersom framställandet av nytt utsäde försvåras om det inte kan självreplikera sig. Men vid händelse av korsbefruktning med en fertil planta kan man orsaka smärre miljökatastrofer.

Man måste däremot hålla isär frågan om patent på grödor och genmodifierade grödor. Vandana Shiva har skrivit flera böcker om biopatent (utgivna i Sverige av Ordfront förlag) och listar exempel på traditionella indiska grödor och rissorter som patenterats som om de vore nymodigheter i USA. En liknande exploatering av det kenyanska kulturarvet har i år lett till att de infört gemenskapsrätter för traditionell kunskap för att skydda sig mot rovgirigt patenterande. Kanske har många i bakhuvudet exemplet med Monsanto i Kanada, som stämde en bonde och fick rätt(!) för att denne av olyckshändelse råkat få in några patenterade frön på sin mark som sedermera grott.

Problemet är, som Max Haiven skriver, att maten är grunden till allt. När vi beskär rätten till odling och självförsörjning gör vi oss väldigt sårbara, inte bara som individuella odlare utan som samhälle. Tänk er situationen att Rysslands vetekris istället orsakats av upptäckten att all mat var privatiserad. Om grödokonglomerat som Monsanto tillåts fortsätta ackumulera artificiella värden i form av växtpatent är det inte helt otänkbart. En av mina favoritfröförsäljare (jodå, sådana har jag) brukade vara Lindqvists fröer. De upphörde för några år sedan med sin gårdsförsäljning eftersom nya EU-regleringar gjorde det svårare att importera förädlade växter från utanför den europeiska marknaden. Sådana regleringar beror också på patent: vi bygger upp system där en artificiell äganderätt blir den enda möjligheten att agera på marknaden.

Personligen ser jag brister i hela patentsystemet: dess enda värde idag utgår ifrån användarens artificiellt uppskattade kreditvärdighet. I alla andra situationer skulle ingen komma på tanken att bygga rikedom utifrån en bristfällig tillgång vars uppskattade värde i bästa fall är osäkert, men dessutom kan förändras radikalt över en natt. Samtidigt ska man inte lura sig att växtpatenten är någonting ett storföretag kommit på under 1990-talet. Europeiska potatisodlare (så vitt jag minns) uppvisade territorialism över sina framavlade potatissorter redan på 1960-talet. Och vad gäller förföljelser av småbönder i Indien och Brasilien har jag svårt att se hur det skulle hända av två anledningar: det ekonomiska intresset av att förfölja dem är väldigt litet, och varken Indien eller Brasilien har utformat sina patentlagar så att det är möjligt (rätta mig om jag missuppfattat!).

Här någonstans kan jag börja problematisera avtal om investeringar i jordbruksmark och vad som händer om man släpper in GM-grödor på afrikansk mark under ett halvsekel i vetskapen om att marken vid avtalets utgångstid kommer att vara förstörd. Investeringsavtal är säkert åtföljda av andra problem också. Om man råkar veta mer om ämnet får man gärna höra av sig till mig.