Jag är en (pervers) politiker och borde hålla mig på god fot med medierna. Men jag ids inte.
Svensk media går... Jag vill inte säga utför, men den är knappast mycket mer värd än de tusentals bloggare som duktiga skribenter underhåller världen över. Den professionella tyckaren Lisa Magnusson skriver ned Per Gudmundsson på sin blogg, som i alla fall den är skriven förmodat obetalt. Per Gudmundsson, å sin sida, är en av förmodat fem ledarbloggare (och tidningsledarskrivare över lag) samt 30 kolumnister som arbetar betalt åt Svenska dagbladet på regelbunden basis. Jag vägrar undersöka läget på Aftonbladet för jag skulle säkert bara känna mig missmodig.
Det ledsamma är att tidningar är värda sitt namn som nyhetsfilter. Jag litar på min dagstidning att ge mig ett varierat sortiment av opartiska nyheter om inrikes och utrikes händelser av relevans. Jag läser bloggar om jag vill ha allmän opinion om vad tidningarna rapporterar. Jag behöver inte Svenska dagbladets tre tyckarsidor att kommentera på vad andra tyckare har sagt eller vad de anser om dagens, gårdagens eller någon annan dags nyheter. Jag vill inte läsa vad Per Gudmundsson råkade komma att tänka på när han åt sin morgonmuffin (och det gör jag för övrigt inte heller! Jag tycker att hans skriverier är extremt ointressant!). Jag förlitar mig på att jag ska kunna plocka upp relevanta och intressanta händelser från höger- och vänstermedia i förhoppningen om att två vinklingar ska ge mig möjlighet att extrapolera vad som faktiskt hänt.
Men tyckarna har infiltrerat alla tidningar. Tyckarna tycker till och får bra betalt för tyckerierna. De har tyckt sig in i nyhetsbyråerna, expanderat tyckarsidorna i ledande tidningar med sina övervägda, beslutsamma och kraftfulla ställningstaganden, tyckt sig in på nyhetsplats och på SVTs morgonsoffa.
Dessa åsikter om tyckare är tyckta alldeles gratis. Jag har dragit åsikterna ur arslet (precis som alla andra tyckare) och inte gjort ett enda försök till grävjobb, förväntar mig inte att få betalt för jobbet och tycker att åsiktsstinna ledarskribenter borde ge lite av sin lön till journalister som till skillnad från mig vill gräva i Stockholms landtings fullmäktigebeslutsprotokoll eller regeringens budgetförslag.
Stockholms landstings fullmäktigebeslutsprotokoll, ack ja... Men vad används den omhuldade och grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten till? Att skribenterna utan risk för liv, ära eller egendom törs berätta offentligt om vad de åt till frukost? Eller är det en anonym meddelares frukost de redogör för i fingerad första person? Så här skrev en statlig kommitté 1912 om behovet av ett effektivt meddelarskydd inom tryckfrihetslagstiftningen:
Landstingsfullmäktigeprotokollet är i beaktande av den allmänna offentlighetsprincipen kanske inte den hetaste potatisen på den här sidan om Lars Johan Hierta, men jag smakar hellre på det än på Per Gudmundssons muffin. Liksom du vill jag ha fakta om världen, inte åsikter om andras åsikter.
Fast när grundlagsmekarna har rumsterat om färdigt kanske vi bara har just en tyckfrihetsförordning kvar. Det vore ju också gulligt.
Förvånansvärt.
Jag trodde Grundlagsutredningen kommit fram till att det inte vore en bra idé att rumstera om för mycket i våra pressfrihetslagar? Vore ju larvigt att göra det nu när Island modellerat sina pressfrihetsresolutioner på våra lagar för att de är bra i jämförelse med många andra.
Jeg ved ikke så meget om svenske bloggere, men tak for et super link om Katalansk politik, very nice!:)
Jodå, jag får betalt för mina skriverier. Är det inte förfärligt?
@Lisa: För att vara ärlig, ja, det är det.
Oavsett hur bra eller hur ofta du tycker till, är det ändå bara tilltyckande och jag är trött på att förväntas vilja betala för det. Ge mig nyheter!
Lägg till ny kommentar