Sökformulär

Pandorna missförstår

HAX och Anna Troberg ondgör sig idag över människor med makt och deras relationer till omvärlden. Anna Troberg skriver att människor med verklig makt inte pratar om det, och citerar som stöd Margaret Thatcher: “Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.”

Politikernas tafatthet beror, enligt mig, på att vi inte längre lever i demokratiska stater, utan i en post-demokratisk värld. Människorna med verklig makt inser inte ens att det är verklig makt de har, eller hur de utövar den. Politisk makt ligger kvar hos offentliga institutioner befolkade av tjänstemän som representerar t ex regeringsdepartment i organisationer som EU:s ministerråd. Deras uppdrag styrs av lösa riktlinjer, en naturlig del av förhandlingsarbetet, och improvisation lär vara en del av yrket - inte för att dessa människor eller våra regeringar eller EU:s maktstrukturer medvetet söker sig bort från demokratin, utan för att det helt enkelt vore omöjligt att driva en institution som ministerrådet utan att lämna över en viss del av den politiska makten till tjänstemännen. Varken tjänstemännen eller regeringen formulerar det som ett förskjutande av demokratisk makt till post-demokratiskt tjänstemannastyre. Det är inte ett blånekande av deras uppdragsutövning som gör att de inte ser förskjutningen. De uppfattar helt enkelt inte policy-improvisationen som någonting annat än en förlängning av de demokratiska institutionernas viljor. Och inser därför inte sin verkliga makt.

Deras improvisation resulterar i mycket detaljerade beslut. Pengar allokeras, marknadssystem definieras, lagar och regleringar skrivs med krav som motsvarar nationell lag. Detta sker inte längre bara på EU-nivå, utan också i internationella handelsavtal som TRIPS, ACTA, EU:s mer än 70 bilaterala förbindelser och ett antal handelsavtal under fjärde annexet eller GATS under WTO-ramverket. Improvisationen skriver lagen. Parlament exekverar improvisationens resultat. Improvisatörerna ser det dock inte som en naturlig följd av deras verkliga makt, utan ser parlamenten som arbetsgivare.

Den nederländska Europaparlamentariken Sophie in't Veld lär ha sagt att europarl är den enda folkvalda institution som kan säga nej till ACTA. Under vissa villkor är det sant. Europaparlamentet har den unika situation att EU:s ramfördrag just givit dem en massa extra makt. De kommande fyra åren kan parlamentet definiera vad denna maktförskjutning innebär: den kan innebära större inflytande för folket och deras representanter i internationella lagstiftande förhandlingar, och den kan innebära att parlamentet fortsatt låter tjänstemännen förhandla å våra vägnar utan att lida nämnvärd inblandning av folkvalda institutioner. En ansvarstagande folkvald institution bör i det här läget välja att ta tillbaka makten från oinsiktsfulla improvisatörer och det system som skapar dem.

Med risk för att röra diskussionerna om makten tillbaka till G8-protesterna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet är det ändå viktigt att inse tjänstemannafieringen av global makt. Inte som konspiratorisk ondska, utan som självförverkligande system. Det är effektivt att fatta beslut via tjänstemän. Det minskar arbetsbördan för varje folkvald representant. Inom en viss kontext skapar det möjligheter för samarbete som annars inte skulle finnas. Demokrati är det emellertid inte.

4 kommentarer

Det var en tänkvärd analys.

Skall bli intressant att se dig göra samma analys om 30 år, och se ifall du då kommer fram till samma svar.

Jag ställer nu in min väckarklocka så den ringer om 30 år. :-)

Om 30 år ser världen förhoppningsvis brutalt annorlunda ut från hur den gör idag :)

Till exempel hoppas jag att inga användare kommer stängas av sin internetuppkoppling då. Eller att vi kommer behöva leva i fruktan för polisräder frammanade av skiv- och filmindustrin. Kanske kommer vi heller inte vara i den osunda post-demokratins grepp. Det är ett allvarligt och seriöst problem att... Demokratin inte längre är någon demokrati.

Lägg till ny kommentar