En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.