Sökformulär

Utrikespolitiskt konvent i Linköping: konferensrapport

I lördags besökte jag Utrikespolitiska föreningens nationella samarbetsorgans årliga konvent, denna gång anordnat i Linköping. Jag deltog i en debatt om läkemedelspatent, och såg bland andra Pontus Lindblom från Piratpartiet i Linköping i publiken. Nicolas Sahlqvist från Göteborg var också där.

Moderator för debatten var Fredrik Hed, frilansande medicinjournalist och apotekare. Min motståndare var Waldemar Ingdahl, Timbros expert på sjukvård och läkemedelsindustrin. Waldemar Ingdahl har skrivit en rapport om världens väntan på antibiotika (i skrivande stund är timbro.se otillgängligt men jag utgår ifrån att detta är ett temporärt problem).

Det första jag vill framhålla är att Waldemar Ingdahls problemformulering är rätt: läkemedelsindustrin och all sjukvård är tätt sammankopplad med hur offentliga myndigheter och samhällen väljer att lägga upp sjukvårdspolitik. Problemet för läkemedelsindustrins utveckling består inte bara i patent, utan är ett ekosystem som också har att göra med hur många europeiska länder kräver att apoteken bara säljer den billigaste formen av generiska läkemedel efter det att patenttiden löpt ut (vilket skapar svårigheter för generiska företag att konkurrera med varandra t ex: prispressen blir för tung). Det handlar också om i vilken utsträckning vi subventionerar läkemedel som förskrivs åt patienter av läkare.

Jag håller inte nödvändigtvis med Ingdahl om att det bästa för samhället är om alla läkare får förskriva vad de vill och att läkemedelsreklam riktad mot patienter släpps fri som i USA (han sa inte uttryckligen det, men jag läser mellan raderna). Antibiotikaresistens, som Ingdahl skrivit om, handlar ju mycket om att det förskrivs för mycket antibiotika, och det är frågan hur vinstdrivande verksamhet i behov av stor och ständigt växande produktomsättning påverkar av att samhället i stort har ett behov av att begränsa förskrivningen av just antibiotika för att undvika resistens.

Ingdahl poängterade också att den nyss ställda paradoxen ligger till grund för mycket sammanblandning av läkemedelsindustrins och statens intressen, men det var otydligt vilka konkreta rekommendationer han ville framföra. Jag har tolkat det som att han dels vill slopa kravet om förskrivning av generiska läkemedel (som vi har i många europeiska länder för att hålla offentliga utgifter för läkemedelssubventioner nere), och att han vill släppa reklam riktad mot patienter av läkemedelsindustrin fri. Jag menar att det kanske inte nödvändigtvis är ett problem att man sammanblandar statens och industrins intressen men att patenträtten i alla fall under lång tid lett till en utveckling i läkemedelsindustrin som den inte alls är betjänt av. Vi får alltså tänka oss andra former av intressesammanblandningar som inte är lika fokuserade på monopolbildning - det rimliga är t ex att vi alltid förhåller oss konkurrensfrämjande till industrin, oavsett det faktum att inget företag egentligen gillar konkurrens.

Mitt öppningsanförande hölls på detta sätt:

[En artighetsfras som jag inte har antecknat men som förmodligen var ett tack för att jag fick närvara].

Sverige och Sveriges regering har alltid varit en av de tuffaste försvararna av starka läkemedelspatent på internationell nivå. I världsorganisationen för immaterialrätt, världshälsoorganisationen, världstullorganisationen och världshandelsorganisationen har svenska regeringen gått så hårt fram att en representant för organisationen Knowledge Ecology International en gång lät en schaman utföra en besvärjelse och förbannelse över svenska delegationen för att understryka styrkan i den traditionella medicin som många av världens fattiga är begränsade till.

Enligt rykte bjöds inte Knowledge Ecology International in till nästa konferens som anordnades av forumet i fråga.

Därför försattes Sverige i en svår situation när AstraZeneca meddelade att de ska lägga ned hela sin utvecklingsverksamhet i Sverige. 12600 högutbildade jobb i biologi och kemisektorn skulle försvinna. Stora arbetsplatser läggs ned. Regeringen sköt snabbt till uppemot 500 miljoner kronor i skattemedel till de så kallade livsvetenskaperna och socialdemokraternas Ingvar Carlsson föreslog en fördubbling av statens satsningar på bioteknologi och relaterad forskning. Någonting i stil med istället för 2 ören per skattekrona, 4 ören.

Handelspolitiskt är det ett misslyckande för Sverige. Vi har ju gjort som läkemedelsindustrin ville och sagt det läkemedelsindustrin ville att vi skulle säga, så varför har de då övergivit oss så här?

Sanningen är kanske att de haft en helt ohållbar affärsmodell som konstruerats kring ett väldigt litet antal väldigt framgångsrika statliga monopolgarantier. Dessa har i sin tur genom någon sorts intresseavvägning varit tidsbegränsade.

Ett patent är alltså en monopolgaranti som tilldelas en person eller ett företag under en begränsad tid, typiskt sett 20 år, i utbyte mot att personen eller företaget lämnar in en beskrvining av det man vill ha monopolgaranti för. Beskrivningen ska göra det möjligt att återskapa objektet för monopolgarantin, och dessutom visa att objektet uppfyller lite krav på uppfinningshöjd och nyhetsvärde och sånt.

Läkemedelsindustrin byggde en affärsmodell kring ett fåtal stora avacenmang i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som skulle komma att hålla lika länge som monopolgarantierna, det vill säga 20 år.

Trots att lagstiftaren givit dem möjlighet till fem års extra monopolgaranti, genom något som kallas supplementary protection certificate, om företaget kan visa att de inte fått tillbaka investeringskostnader genom det vanliga monopolskyddet, har läkemedelsföretagen inte på denna extra lånande tid lyckats skapa något nytt. De starka globala patentskydden har skadat läkemedelsindustrin så till vida att de inte kan hålla sig uppe när statens alltid uttryckligen temporärt hjälpande hand tas bort.

Den här krisen i läkemedelsindustrin har pågått i kanske fem år. När Europakommissionen gjorde en särskilt sektorstudie av läkemedelsindustrin 2009 med avseende på konkurrensläget fann man omfattande missbruk av monopolgarantier.

Man fann också att stora läkemedelsföretag i ökande utsträckning köper upp små företag och att antalet aktörer på marknaden minskar.

Stora originaltillverkare fanns lämna in okynnesklagomål till europeiska läkemedelsverk [i Sverige Läkemedelsverket, min anm.] för att så tvivel och förhindra konkurrens från generiska varianter efter det att patenttiden löpt ut, det vill säga när samhällskontraktet om monopolgaranti egentligen upphört.

I ett uppmärksammat konkurrensmål mot AstraZeneca fann kommissionen företaget skyldigt till att ha betalat en generisk tillverkare för att hålla sig borta från marknaden.

Lösningen som föreslogs på dessa tydliga problem med just monopolstrukturer var dock att förlänga det man kallar dataexklusivitet, det vill säga ett hinder för tillverkare av generiska läkemedel att åberopa originaltillverkares resultat från kliniska tester i processen för marknadstillträdestillstånd från läkemedelsverken. Det innebär en extra monopolgaranti för originaltillverkare, utöver den monopolgaranti de redan har i patentlagen, som offentlig sektor och statliga myndigheter alltså ska garantera.

Den effektiva monopolgarantin för läkemedelsföretag är i dagsläget kanske snarare 22-25 år, istället för de maximalt 20 som vi en gång som lagstiftare slutit samhällskontrakt om.

Det är min mening att lagstiftarnas åtgärder i patentlagstiftningen skadat läkemedelsindustrin som nu är låst i en affärsmodell som förutsätter monopolgarantier trots att samhället av uppenbara skäl inte kan garantera monopol i all evighet. Det är därför rimligt att lagstiftaren inte fortsätter hålla läkemedelsindustrin under armarna utan tar bort det som i dagsläget skapar brist på konkurrens och oflexibla kolosser utan uppfinnings- och självförnyelseförmåga.

Så här kan man hindra konkurrens om man är ett läkemedelsföretag. Så här kan man hindra konkurrens om man är ett läkemedelsföretag.

 

Moderatorn släppt in kommentarer från publiken vilket föranledde frågor om: hur ska man då egentligen omsätta produkter på läkemedelsmarknaden - vilka åtgärder är rimliga att vidta? En av deltagarna menade att man förmodligen vill rikta sig till någon stiftelse som vill satsa pengar på bra läkemedel, i vad jag uppfattar som en form av prismodell (typ X-Prize).

En annan fråga som togs upp var så så kallade in transit-beslagtagningar av patent- och varumärkesinkräktande artiklar. Där är det min starkaste mening att europeisk rätt inte bör tillämpas på varor som inte ska omsättas på den europeiska marknaden (dvs skyldigheten att följa europeisk lag uppstår bara när man faktiskt är i Europa). Det har tyvärr inte varit den allmänna internationella tendensen i hur man reglerar tullmyndigheternas befogenheter och uppdrag, vilket verkade förvåna många. Ett politiskt problem, förvisso, som det ligger på oss politiker att åtgärda.

En flitig publikdebattör verkade vilja framföra att just omfattningen på monopolgarantin i tid var det största problemet. Det kan man naturligtvis hålla med om och egentligen är väl problemet att patentlagstiftningen gäller nästan alla industrier, trots att många sektorer är väldigt olika varandra och därför eventuellt har intresse av olika typer av konkurrensbegränsande åtgärder från statens sida. Här antog Piratpartiet förra året förhållningssättet att konkurrensrättsliga avvägningar kan vara av intresse att göra även när man delar ut monopolgarantier, just för att man ska kunna sätta varje utdelad monopolgaranti i relation till den sektor för vilken monopolgarantin gäller.

I övrigt var det ett myckat lyckat konvent. Utrikespolitiska föreningen är jättetrevlig och jätteduktig. Varmt rekommenderad för alla studenter :-) TACK!

3 kommentarer

Superbra att du skriver en så föredömlig redogörelse Amelia och det var mycket bra debatterat av dig! Kul att lyssna på =)

Jag tycker Utrikespolitiska föreningen är en utmärkt plattform för politisk debatt. De är mycket aktiva och har högprofilerade föreläsare 1-3 gånger per vecka. Jag brukar försöka gå så ofta jag har möjlighet för att lyssna och ställa frågor.

Jag är övertygad om att vi i Piratpartiet har mycket goda möjligheter att få komma och föreläsa om olika ämnen minst någon gång per termin om vi ligger på lite.

Hejhej, tack! Kul att du gillar konferensrapporten :-)

Håller med om att UF är bra, och man kan lära sig mycket av att vara med på deras föreläsningar!

Lägg till ny kommentar