Jag hittade en intressant ledare från DN via en partikamrat (Calandrella) som behandlar det pågående målet mot datalagringsdirektivet i Europeiska unionens domstol i Luxembourg. Domarna från EU har varit mycket kritiska mot direktivets och dess illa avvägda inskränkningar av rätten till privatliv. Direktivet är nämligen klubbat som en regel som harmoniserar den inre marknaden (nuvarande artikel 114 TFEU) snarare än som rättslig och polisiär åtgärd, och då menade kommissionen inför domstolen att man på inre marknadsregler inte genomför samma typ av bedömningar som under ett rättsligt samarbete. Man kan läsa referat från rättegången här , där man för övrigt också kan se att medlemsländerna hoppas att domstolen inte ska begära att de förändrar nationella lagar.

Men DN skriver också detta "Efter att ha förhalat frågan både länge och väl tvingades den borgerliga regeringen slutligen, under hot om böter, foga sig. Det var bland andra den nitiske tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström som i Bryssel drev på för denna form av övervakning," som om att detta vore ett starkt faktum.

Eftersom jag grubblar på mycket varför jag fattar beslut som jag gör, grubblar jag också över andras beslut. Jag har hört att det var Storbritannien, Belgien och Danmark som började med datalagringsfasoner och att Bodström för den europeiska processen var förhållandevis oviktig. Att Bodström är ansvarig för datalagringsdirektivet i EU, som sagts i Sverige, är en feluppfattning som spreds av Timbro 2005-2006. RIP Act i Storbritannien (för övrigt roligt namn) har funnits sedan 2000, t ex.

Runt 2004-2006 när datalagringen gick igenom var maktbalansen en annan: telekomindustrins jättar hade inte återhämtat sig från de två decennier av avreglering som ägde rum mellan 1980-2000. TeliaSonera höll på att bilda Skanova i en åtgärd som kallas funktionell separation, och som är ganska politiskt traumatisk. Andra telekomoperatörer, Bahnhof eller Bredbandsbolaget, fanns visserligen, men lär ha lagt sin uppmärksamhet mer på marknadsåtgärder än polisverksamhet vid tillfället. Någon IT-industri att tala om, lobbymässigt, fanns inte, och den som hade kunnat finnas hade gått under 3-4 år tidigare i dotcom-kraschen. De enda som var riktigt starka och välorganiserade lobbyisterna vid tillfället var Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten, två gamla institutioner som inte genomgått någon större turbulens de senaste 30 åren än att de yrkesgrupper de representerar fått mer makt.

Det betyder att den betydelsefulla aktör i samhället, Timbro, som hade ett intresse av att skydda telekomindustrins intressen (de är emot datalagringsdirektivet eftersom det är dyrt och svårt för dem att implementera, samt gör att deras kunder misstror dem), gav beslutsfattare felaktig information i beslutsprocessen. Beslutsfattare är inte dummare än att de förstår när de blir felinformerade, och som demonstrerat i ovan stående stycke saknades det andra (ekonomiskt eller intellektuellt) starka aktörer som kunde kompensera för den mindre precisa information som kom från Timbro. Med det menar jag inte att avsikten att verka emot sådan lagstiftning inte fanns, bara att den relativa styrkan, kontaktnäten och politiska strategin ännu inte utarbetats.

Min poäng är att man ska se den borgerliga regeringens ageranden som antingen symbolpolitiska (möjligheten att hacka på socialdemokraterna) eller en konsekvens av att vissa ekonomiska aktörer som var för lobbyistiskt oklipska 2004-2006 fått bättre organisation sedan dess. Förmodligen är det snarare det senare än det tidigare som gör att regeringen försökt verka emot direktivets implementering. Maktbalansen i den grupp människor som informellt påverkar våra beslutsfattare (och mig, t ex) är helt enkelt annorlunda idag än för 10 år sedan. Det betyder emellertid inte att lagstiftning kommer att bli mindre katastrofalt usel i framtiden: den maktbalans som jag tycker mig se uppstår i Sverige är ledd av felaktiga, tidiga kompromisser på medborgarnas bekostnad (försiktighet). Det är också tydligt att förändringen av maktbalans på intet sätt går snabbt och det är också farligt att sätta sitt hopp till framför allt marknadsaktörer som ju i slutändan kan genomföra också konsumentfientliga åtgärder så länge de inte själva behöver ta den etiska smällen (det vill säga - det finns inget principiellt incitament på dessa nya informella makthavare att göra rätt så länge de inte behöver bära skulden för att det blir fel). Rådande institutioner/myndigheter med makt har och kommer fortsätta ha mycket informell makt. Det finns andra institutioner och myndigheter som skulle kunna skapa sig ett större utrymme i diskussionerna men jag finner det föga sannolikt (se här, t ex).

I Bryssel var läget annorlunda: Europaparlamentet var mycket kritiska till datalagringsdirektivet, enligt min spekulation på grund av att andra telekomindustrier än den svenska var bättre organiserade lobbykrafter. I slutändan godkände parlamentet direktivet för att medlemsstaterna hotade med att annars inte ge parlamentet mer beslutanderätt under Lissabonfördraget. Maktbalansen mellan EU:s institutioner är en annan fråga man också kan skriva mycket om - personligen sätter jag högre tillit till parlamentet än medlemsländernas regeringar (även den svenska) eftersom jag tror på etiska beslutsförfaranden.

Glad måndag allihop.