Det är få som har undgått Kristdemokraternas utspel om att det nuvarande svenska institutionella ramverket som tillåter att myndigheter nästan ohejdat bedriver handel med personuppgifter de avhändar svenska medborgare, ofta under ofrivilliga förhållande. Nils Agnesson skriver på dataskydd.net att EU:s nya förslag på dataskyddslagstiftning faktiskt redan hanterar de flesta problem som Kristdemokraterna beskriver. Det låter ju bra att ett regeringsparti stödjer reformer på EU-nivå som är förenliga med mänskliga rättigheter och bra för den personliga integriteten?

Men var står regeringen då?

Regeringen har lobbat mycket hårt för införandet av ett särskilt undantag i dataskyddsförordningen som tillåter just den myndighetsförsäljning av personuppgifter som Kristdemokraterna hårt kritiserar. Cecilia Wikström och Anna Maria Corazza Bildt har också gått regeringens ärenden i Europaparlamentet. Resultatet har blivit en helt ny artikel, artikel 80(a), som effektivt tar bort all skydd för alla europeiska medborgare i alla europeiska länder för den sortens maktmissbruk som många svenskar är bekymrade över att deras myndigheter ägnar sig åt i Sverige.

.SE-stiftelsen har mycket riktigt identifierat att det är just dataskyddsförordningen som gör skillnaden. De ber kristdemokraterna att rikta sin uppmärksamhet mot Bryssel - och inte en dag för tidigt. Regeringen drar många mindre kloka slutsatser i sina förhandlingar med de andra medlemsstaterna (som kan komma att vara över redan i år), och parlamentet kommer att konsolidera sina ställningstaganden redan i september i år.

En kompromiss mellan ministerrådet och parlamentet, som många hoppas blir färdig redan innan valet, kommer sedan aldrig att bli starkare eller bättre för privatlivet än vad institutionerna velat komma fram till var för sig. Resultatet av ministerrådets och parlamentets överläggningar internt spelar alltså stor roll.

Men kristdemokraternas debattinlägg har också rönt många underliga reaktioner. Både UNT:s ledarredaktion och Anna Troberg menar t ex att FRA-frågan är avgörande för integriteten också när det gäller det egentligen separata problemet att våra svenska myndigheter försörjer sig på integritetskränkningar av svenska folket. De svenska myndigheternas konsekventa övertramp mot maktmedlösa medborgare vad gäller tvångsmässigt upprättade register har istället att göra med offentlighetsprincipen. Vi har haft debatt om detta i svenska medier tidigare i år, redan i april. Svenska regeringen försäkrade då att de i EU skulle försämra alla medborgares privatliv för att rädda offentlighetsprincipen. Man utmålade sig som den lilla kämpen som förbehöll sig rätten att få bestämma att Bolagsverket, Transportverket och Skatteverket visst ska få driva in en massa pengar på att bryta ett förtroende mot svenska folket. En riddare i skinande rustning som krigade mot det stora hotet - integriteten och respekten för privatlivet från söder som nalkades vid horisonten.

En helt igenom underlig reaktion jag hörde bara i veckan var en svensk ledande politiker som menade att hen fått informationen att det var ett EU-direktiv som tvingade svenska myndigheter att agera på det sätt som kristdemokraterna kritiserar. Det är helt igenom felaktigt - de flesta EU-länder ser det som verklighetsfrämmande att myndigheter skulle missbruka sin makt och sitt förtroende på det sättet. Även om detta är resultatet av bristande kunskaper är det för mig mycket talande att man i Sverige har oerhört svårt att ta till sig att institutionella problem och fel i Sverige faktiskt kan bero på att det är vi själva som satt upp ett kasst system. Samt att EU-lagstiftning skulle kunna vara behjälplig för att få ordning på oredan. En "kan själv"-mentalitet som helst utmålar sig som offer för andras maktmissbruk, snarare än att skärskåda sitt eget.

Också debattörer som Hanne Kjöller på DN svarar dock på Kristdemokraterna. Istället för en stark och bra EU-lagstiftning föreslår hon en integritetsminister som kan lösa problem senare, en annan gång, kanske nästa mandatperiod, snarare än nu när diskussionen faktiskt pågår om hur en bra lagstiftning kan bli till. Hanne Kjöller vill också under vissa omständigheter försämra privatlivsskyddet så att nya innovationer kan slå rot, men trots att hon ofta skriver väldigt bra om polismakten missar hon det som alla vi som jobbar med privatlivsskydd länge vet: finns det en databas så har polisen, säkerhetstjänsten och alla andra myndigheter den databasen också. Inte bara svenska polisen, utan även andra länders polis. Inte bara FRA utan alla andras säkerhetstjänster också. Tycker vi att läkare-patient-sekretess är viktigt, och värderar förtroendet för nationella vårdinstanser, behöver vi alltså tänka över väldigt noggrannt hur vi låter sådana databaser sättas upp och av vem och under vilka villkor.

Sanna Rayman på SvD menar att hon helt mist hoppet. Hon vet inte vad hon ska be regeringen att göra, hon förstår inte vad regeringen kan göra. Jag försökte skicka henne ett mejl i våras med ett tips på att hon skulle kunna be dem skydda svenska medborgares integritet i dataskyddsförordningen, precis som jag nu vill uppmana Kristdemokraterna att göra. Det är alltså viktigt att dataskyddsförordningen inte blir en halvtaskig lagstiftning som inte tar vårt privatliv och vår integritet på allvar - Sverige borde sluta försvara oförsvarliga affärsmodeller hos svenska myndigheter i Bryssel, och man bör precis som Österrikiska regeringen försöka bygga en lagstiftning som faktiskt uppfyller medborgares förväntningar och krav på vad en nationalstat ska göra för att skydda sin egen befolkning från utrikiska militärmakter.

I stort sett alla regeringar, och många tunga, dåligt informerade industrier som jag skrivit om vid ett stort antal tillfällen här har velat försvaga, urholka och försämra vår rätt till privatliv genom sitt arbete med dataskyddsförordningen. De har dragit med sig många ledamöter i parlamentet i denna skadliga spiral. Där vi kan göra mycket nytta i den svenska debatten just nu, utan att vänta, är genom att byta ställningar - vi vill inte bara ha samma privatlivsrättigheter som vi haft tidigare, de har uppenbarligen inte varit tillräckligt starka. Vi vill ha ett bättre, starkare personuppgiftsskydd som dessutom går att upprätthålla.