EU:s relation till sina medborgare är ambivalent. Å ena sidan är EU en överstatlig organisation som tar bort självbestämmande från nationalstater i Europa och därmed också flyttar makt från medborgare till EU. Å andra sidan finns EU för att de föregående tusen åren av europeisk historia visade sig bli så blodig att kanske någon tredjedel av EU:s befolkning rök med vart 50:de år eller så. EU finns för att vi ska slippa bli köttsligt lidande av att våra regeringar hatar varandra.
EU:s regeringar har jättesvårt att komma överens. Det märks i internationella organisationer som FN (regeringarna koordinerar på förhand sina ställningstaganden, och sedan väljer ändå 50% av medlemsländerna att avvika från EU:s ståndpunkt - trots att man kommit överens - för att man kan - trots att det får både EU och medlemslandet att se korkade ut - och för att man inte vill ge de andra medlemsländerna nöjet att komma överens med den egna medlemsstaten). Det märks i handelsförhandlingar (regeringarna säljer ut varandra till EU:s förhandlingspartners, så att det blir helt omöjligt att ta tillvara gemensamma europeiska intressen i handelsförhandlingarna: det kan gälla miljöstandarder, investeringsstandarder, produktlistor och importtullar). EU har helt enkelt inte kapaciteten att försvara "sina" intressen (de intressen som objektivt vore bäst för hela Europas befolkning) för varje medlemsland är så upptaget med att antingen försvara sig själva, eller hacka på något annat medlemsland, att de ständigt prioriterar att sätta käppar i hjulen.
När utrikesminister Carl Bildt kommenterade på amerikansk övervakning av europeiska institutioner i somras svarade Bildt syrligt att han misstänkte att det inte stod så väl till med informationssäkerheten i Bryssel: flera gånger hade svenska regeringen fått tag på dokument som inte var offentliga från andra än offentliga källor.
Jag har under sommaren suttit och tänkt på de läckor jag själv mottar. Förslag som beretts men inte blivit färdiga, eller inte ännu publicerats, andra dokument och icke-dokument. Utredningar. Och dylikt. Och visst är det sant att vi i Bryssel har ett ganska stort utbyte av informell information - saker som inte ännu blivit riktigt offentliga men nästan, eller som inte är offentliga och helst aldrig borde bli (eller tvärtom: som definitivt borde bli). Och det är ju för att hela unionen egentligen är en tävling i backstabbing: många olika intressen som möts och försöker tillskansa sig egna fördelar på andras bekostnad. Det finns ingen egentlig samhörighetskänsla som gör att lojaliteten mot att systemet som sådant bevaras blir starkare än intresset av att få ett etiskt korrekt beslut.
Nu kan man, och bör, på goda grunder ifrågasätta vad de här etiskt korrekta besluten EU försöker uppnå kan vara. Nästan alla personer har sinsemellan lite olika saker de uppfattar som etiska och moraliska. Men EU:s arbete präglas av just denna kamp om vilken etik och moral som ska gälla. Medan nationalstater oftast skyddar sitt eget existensberättigande ("jag finns, därför får jag finnas") skyddar EU snarare värderingar som gör det möjligt för oss att leva i frid medelst långa diskussioner och icke-våld ("jag finns, därför diskuterar jag").
EU har inget eget våldsmonopol. Europol utvecklas visserligen stadigt, men våldsmonopolet är fortfarande någonting som bara nationalstaterna har. EU har ingen säkerhetstjänst. EU försöker, istället för att sprida misstanke och oro, motverka misstanke och oro. Man kan ifrågasätta hur framgångsrikt EU lyckats med detta - i t ex Sverige har vi en väldigt EU-kritisk debatt, och de flesta svenskar har nog innerst inne känslan av att vi här i Norden skulle klara oss bättre själva.
Framför allt i takt med att polisiära samarbeten i EU har utvecklats under 2000-talen har vi sett mer och underligare lagstiftning som drabbar medborgare väldigt negativt: gränspolitiken är ett typexempel. Mer övervakning, fler vapen, subventionerade vapen till södra Europa, dåligt efterlevda lagar om behandling av flyktingar, pass- och ID-kort som var som specialutformade för att skapa konkurrensproblem i smartcardindustrin, osv. Också europeiska häktningsordrar är läskiga, europeiska PNR-data. SIS II-projekten inom Schengen-samarbetet är säkerligen ingenting vi som medborgare egentligen kände att vi ville EU skulle göra. Men det är ju också för att medlemsstaterna har bett om det - med start i Haagprogrammet 2004 har medlemsstaterna, deras justitieministrar och affilierade polismyndigheter drivit på väldigt starkt för att det här samarbetet ska fördjupas och utökas.
EU:s direktorat för mänskliga fri och rättigheter, samt samvetsgranna Europaparlamentariker, försöker hålla emot. Man har skrivit ett särskilt förslag till direktiv om personuppgiftshantering för polisiära syften, som är särskilt från den förordning som hanterar personuppgiftshantering i allmänna fall. Direktivets och förordningens texter var till en början mycket likalydande - nu har det gått 1,5 år, och det finns ännu inga läckor från medlemsstaterna (de håller sig i skinnet när det är deras möjlighet att utöva våld mot medborgare som står på spel), och det är svårt att säga hur pass illa däran direktivet hamnat.
Det är egentligen ganska hoppingivande att filosofin "jag finns, därför diskuterar jag" leder till det rationellt upplysta beslutet att det är bra med mänskliga fri- och rättigheter. Mindre hoppingivande är det förstås att många medlemsstater, där Sverige är en av de värsta, absolut inte verkar sälla sig till denna upplysta, rationaliserande filosofi.
Personligen tror jag att den eviga diskussionen, de eviga läckorna, käbblet och de ständigt närvarande betänkligheterna om etik och moral nog är ganska nyttiga för den allmänna friden i Europa. Vi är inte så bra på etik och moral som vi borde vara - vi är ofta inkonsekventa, ibland bryr vi oss inte, vi säger både det ena och det andra och byter fot beroende på vilken enskild ledamot som skaffat sig inflytande i en specifik process. Å andra sidan finns det små handlingsutrymmen, just eftersom informationen flödar ganska fritt, när det gäller. Förändringsarbete är så klart mestadels utan förutsättningar (Unionen är stor, det finns många aktörer som kan streta emot), men de väldigt små förutsättningar som finns ändå, finns just för att vi har ett stort informellt informationsutbyte.
Jag föreställer mig att det är sämre ställt med sånt i Sverige.
I slutändan är det frågan om nationalstaten har så mycket existensberättigande. Det viktigaste är väl ändå att vi medborgare har gemensamma system medelst vilka vi kan komma överens på rimliga grunder? Hela poängen med det oberoende rättssystemet och gemensamma spelregler som rättssystemet uttolkar måste rimligtvis vara att vi ska hjälpa varandra lösa konflikter, som kan uppstå innanför eller utanför en befintlig spelregel. All lagstiftning som inte löser eller förhindrar uppkomst av konflikter är onödig.
Lägg till ny kommentar