Jag har precis lyssnat på Sveriges Radio P1:s Konflikt om övervakning, där jag bidrar med kommentaren att politiker inte vet vad de vill.

Anledningen till att jag tog upp det har med två saker att göra: den ena är att under vår paneldebatt i Europahuset var tre politiker närvarande. Ingen av dem var tydliga med om de tycker det är bra eller dåligt vad det visat sig att NSA gör. Istället bad de om rekommendationer på vad de ska göra. Vad de ska göra är helt och hållet avhängigt deras vision för omvärlden, så det är bra om de bestämmer vilken den är först. Fredrik Federley sa senare att han tyckte att det var fel att göra som NSA gör. Om man tycker det, är det rimligt att t ex satsa på en bra dataskyddsförordningen och också som riksdagsledamot att ställa regeringen till svars för hur de förhandlar dataskyddsförordningen i Bryssel .

Men vi har också en annan, och mycket mer specifik, brist på politisk vilja och brist på ledarskap i EU, som union, men också i Sverige som enskilt medlemsland. Konflikt nämner inte det alls i sitt program, men jag tog upp förra veckan att EU under de senaste 15 åren har gjort stora satsningar på forskning i privatlivsskyddande teknologier. Flaggskeppsprogrammet FIDIS kostade mer än 20 miljoner euro och undersökte identiteter i informationssamhället. Efterföljande forskningsprojekt, och även tidigare forskningsprojekt, och öppen källkodsgrundade plattformar för offentlig sektor och transparent samarbete har tillsammans ätit upp åtskilliga hundratals miljoner euro under ett stort antal år.

Det är av uppenbara skäl dåligt att under nästan två decennier satsa stora mängder pengar på att leda europeisk industri och europeisk forskning in i privatlivsfrämjande, användarvänliga teknologier och mjukvara eller applikationer som är lämpliga, säkra och öppna för offentlig sektor bara för att sedan strunta i att använda dem. Vi struntar också, politiskt, i att skapa rätt marknadsförutsättningar för de här teknologierna. Dataskyddsförordningen sätter upp en riktning där våra befintliga satsningar på mänskliga rättigheter, industriell utveckling och respekt för varje människas privata sfär får ett bra utrymme på marknaden och i offentlig sektor. Den är en väg framåt som just inte automatiskt leder till att vi måste underkasta oss total övervakning och total osäkerhet och total brist på privatliv.

Problemet är att medlemsländernas regeringar har varit oförmögna att samlat agera för att sedan ta till vara på denna i världen unika satsning. En målmedveten satsning, som dessutom mestadels redan är gjord, kan ge EU stora konkurrensfördelar på världsmarknaden. Ett ytterligare problem är att politiker inte spontant upplever att de mänskliga rättigheter som kodifierades efter andra världskrigets slut är tillräckligt viktiga för att bygga ett konsekvent och robust juridiskt ramverk som främjar mänskliga rättigheter. Vi saknar politiskt ledarskap för våra egna företag, för vår offentliga sektor och för våra medborgare.

Ett ännu större problem är att det som är skrivet ovan ses som alltför komplicerat för att tas upp i en bredare debatt. Det är uppenbart att vi nått dit vi är idag på grund av politiska beslut, men det är likaledes uppenbart att politiska beslut kan göra skillnad åt andra hållet.
Politiker ställs dock varken till svars för sina tidigare val, eller sina pågående val, trots att de har stor inverkan på samhällets riktning.

Problemet med brist på politisk handlingsvilja förstärks ytterligare av att vi teknologifierar och avpolitiserar diskussionen kring övervakningen. Det är två akademiker som får prata om den nuvarande världsordningens praktiska konsekvenser i P1, snarare än två politiker som diskuterar om och i sådana fall vilken förändring som kan ske. Det är ett uppenbart politiskt beslut om man väljer att skriva en lag, dataskyddsförordningen, som har målsättningen att skydda privatlivet och sätta upp ett tydligt regelverk för industrin och marknaden, eller om man agerar i enlighet med sina tidigare forskningssatsningar och satsningar på industrin eller inte när man väljer teknologier för t ex offentlig sektor i upphandlingar och ramavtal.

När Johan Sigholm kommenterar mig i Konflikt framstår det som att riksdagsledamöter eventuellt kan ha problem med riskbedömningen och säkerhetsaspekter i att skicka mejl eller SMS. Det jag menar är snarare att politiker varken tar ansvar eller utkrävs ansvar för vilken riktning de styr hela samhället. Jag menar också att politiker just nu har en väldigt konkret möjlighet, genom dataskyddsförordningen, att välja en sådan riktning inte bara för sin egen inkorg utan för hela samhället.

Det allmänna intrycket är av hopplöshet. Anledningen till att man avpolitiserar och teknologifierar en sån här diskussion är för att man tror att politiken inte spelar roll. Många politiker känner sig alldeles säkerligen också handfallna - även om man vill förändra någonting, vet man inte vad. Det är fel, och politiken spelar roll. Vi har ett guldläge i Europa att göra bra politiska val, grundade i våra tidigare satsningar på att få såna politiska val till stånd, med tydligt ledarskap för framtiden som går alla människors rättigheter till mötes och även innebär stora möjligheter för vår industri. Det är det valet vi behöver göra i dataskyddsförordningen, och framför allt behöver våra politiker förstå att det är det valet de måste göra.