Igår fick vi reda på att svenska polisen registrerar romer. Den mest talande kommentaren kom från en rom: ”Först registrerar man oss. Sedan så ska vi bort.”

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson har varit väldigt aktiv i att försvara romer och romers rättigheter – i Central- och Östeuropa så klart, eftersom vi vet att Sverige i den mån vi kränker romers rättigheter har fog för det. Det som i Rumänien, Tjeckien, Bulgarien och Ungern är förtryck som påminner om tidigare decenniers diktaturer är i Sverige en ”analysfil”, väsenskild från rasism och människorättskränkningar. Politikerna tävlar i att tycka mest illa om det här.

Svenska regeringen har under diskussionerna om dataskyddsförordningen i Bryssel försökt undergräva kommissionens förslag om starka skrivelser till skydd för särskilt känsliga uppgifter – som till exempel uppgifter om människors etniska bakgrund och religion. Det här kan vi tolka som en strukturell oförståelse inför problemen med ”analysfiler”, diskriminering och i slutändan en brist på förståelse för historien. Det är inte av misstag vi har en konvention för mänskliga rättigheter i Europa som skyddar människors privatliv och identitet.

Om man utgår ifrån att polisen aldrig kan bli bättre än sitt politiska ledarskap är det alltså helt begripligt att de gillar ”analysfiler”. Den enklaste grejen i världen – att acceptera, respektera och upprätthålla mänskliga rättigheter och verka för en demokratisk ordning – verkar för opraktiskt och svårt för våra poliser. Varför det?

Det behövs effektiva sanktioner mot att myndigheter som polisen missbrukar sin ställning för att kränka rättigheter, men hur genomför man sanktioner mot polisen? Politiker beslutar om polisens makt och vilka befogenheter polisen får, och av uppenbara skäl kan politiker också begränsa vilken makt och vilka befogenheter polisen har. Men det normala är istället att politiker oftast ger polisen precis den makt och de befogenheter de efterfrågar. Varför det?

Ett annat alternativ är att införa en granskningsinstans, men en sådan finns redan. Säkerhets- och integritetskyddsnämnden har ansvar för att granska hur polisen använder register. Alla nämndens ledamöter är politiker, och alla riksdagspartier är representerade. Representanter från alla riksdagens stora partier sitter också i Rikspolisstyrelsens styrelse. Har de tillräckliga resurser för att hålla koll på polisen? Vad är det som inte har fungerat på de här myndigheterna? Istället för att låta godtyckliga politiker kortfattat raljera mot Beatrice Ask borde man fråga sig varför våra befintliga granskande instanser inte fungerar, och vem det är som är ansvarig för det.

Miljöpartisten Maria Ferm är rättmätigt upprörd över att romers rättigheter kränks men hon är medlem i Rikspolisstyrelsen. Det vore mycket intressantare att höra hur Rikspolisstyrelsens styrelse har eller saknar möjligheter att verka för att mänskliga rättigheter respekteras i polisen än att få veta att någon i Miljöpartiet är upprörd när mänskliga rättigheter kränks.  Hennes partikollega Alf Karlsson sitter i säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Vilka resurser har han saknat för att motverka såna här register? Frågorna ställs inte, politikerna pratar inte om det, och i slutändan får man snarare intrycket av ett sammelsurium av medhåll från alla politiska partier: alla tycker att det här är upprörande, men ingen pratar om vad som faktiskt gått fel och vad man bör göra för att åtgärda det.

Svenska regeringen är i ställning att förhandla bra i Bryssel för en stark dataskyddsförordning och ett starkt dataskyddsdirektiv för att reglera polisens registerförande, men gör inte det. Vi skulle alltså just nu kunnat säkerställa oss om att vi effektivt åtgärdar den snåriga lagstiftning vi tydligen har idag. Men vem ifrågasätter hur regeringen för sig i Bryssel, och vem ifrågasätter varför vi inte skyddar människors privatliv när diskussionen om tillämplig lag pågår? Den politiska stämning som kommuniceras är allmän upprördhet, men någon särskilt lösningsorienterad diskussion har vi inte fått. Rimligtvis borde vi istället för en bred diskussion om vad vi behöver göra bättre från och med nu, och vilken roll politiska beslut har i att åstadkomma den förbättringen.

Ett år innan val är det extra viktigt att journalister ställer relevanta frågor till relevanta politiker och får relevanta svar. Utan relevanta frågor, och utan relevant ansvarsutkrävande, finns det inget sätt för varken medborgare eller politiker att förstå vilka problemen är, och hur de ska åtgärdas. Det är uppenbart att det inte saknats tillsyn, och det är uppenbart att det inte funnits brist på möjligheter för politiker att delta i den tillsynen. Så vad är det då som har gått fel, och vem är ansvarig för det? Är det tillsynsmöjligheterna som sådana som inte är tillräckliga, eller är det deltagarna i tillsynsaktiviteterna som är otillräckliga? Eller en kombination?