Netflix är ett amerikanskt företag på stark framfart som erbjuder online streaming, och har lanserats i flera av EU:s medlemsländer. Även i Sverige har Netflix varit framgångsrika med sin etablering, trots konkurrens från inhemska alternativa utbud, och har idag lyckats ta en framskjutande position som uppmärksammats medialt i samband med firandet av företagets ettårsdag.

Netflix och online streaming ställer lagstiftarna inför nya och intressanta utmaningar eftersom deras verksamhet inte är baserad på upphovsrätten, utan på sändningsrättigheterna, vilket innebär rätten att göra något tillgängligt för allmänheten genom utsändning. Sändningsrättigheterna ger alltså inte företaget rätten till själva filerna, men däremot spridningen av filerna över internet. Dessa kan till exempel vara musik och filmer. Det är ungefär som att ge ett logistikföretag eller en lastbilschaufför en specifik rättighet som skyddar dem medans de fraktar en tavla från ett ställe till ett annat.

Sändningsrättigheter regleras på olika sätt i EU:s respektive i den svenska lagstiftningen. Sändningsrättigheterna från satelliter och kablar täcks av ett direktiv från 1993.  Direktivet "Television utan gränser" och direktivet om "Tillhandahållande av audiovisuella medietjänster" (AVMSD) reglerar på samma sätt TV:s  innehåll och spridning av  audiovisuellt  innehåll (därigenom undantas till exempel radio som ju inte är audiovisuellt.)

Så frågan som både Netflix och lagstiftaren kommer att behöva ställa sig är om den tekniska och lagliga infrastrukturen i form av samhällsstöd räcker till för den typ av etablering som Netflix  håller på med. Svaret på frågan är nej, nej det gör den inte. Det är därför World Wide Web Consortium (W3C), Netflix och Google har jobbat hårt för att införa ett DRM (Digital rights management) i system i standarden HTML5.

Argumentet som stödjer detta är att det är väldigt ofördelaktigt att ha ett stort antal olika DRM plug-ins för webbläsarna på en teknisk nivå.

Det kommer att bli tekniskt svårt för de som skapar webbläsare med många olika plug-ins då det kommer att innebära förvirring för användare och programledare. Motargumentet mot detta är att vi faktiskt inte har fattat ett politiskt beslut om hur vi ska hantera detta juridiskt än.

Det visade sig finnas belägg för att den svenska tillämpningen av AVMSD inte hindrar icke-kommersiell motiverad dekryptering av mottagandet av en sändning. Du har rätt som konsument att dekryptera saker som har du har mottagit genom en sändning.

Den svenska regeringen överväger en förändring av lagen för att göra det möjligt för Netflix att använda sig av den arbetsmodell de tagit fram. Förslaget befinner sig fortfarande i ett väldigt tidigt stadium, men kan ses som ett tydligt resultat av den envisa men försiktiga strategin Netflix har bedrivit i Sverige under det senaste året: de har nått ut till fler mediala nyhetsrapporteringar än någon annan aktör med en "innovativ" arbetsmodell för streaming.

W3C DRM- systemet för webbläsare är mer komplicerat: det är i grunden en tekniskt motiverad process som utnyttjar ett juridiskt system, på grund av det inte finns något avtal som reglerar detta i Unionen.

Vidare, man kommer att stöta på kommersiella svårigheter i användningsområdena: i syfte att stödja gränsöverskridande tillgång till tjänster, är EU:s sändningsrättigheter utformade på så sätt att rätten att ta emot en sändning som köpts i ett land kan användas för att titta på samma sändning i ett annat medlemsland oavsett vad licensvillkoren för det verk som har sänts säger.

Frågan som då uppstår är hur Netflix tekniska och lagliga ambitioner står i konflikt med den nuvarande europeiska lagstiftningen och hur snabbt de, tillsammans med Google, kommer att kunna lobba för att lagstiftarna i medlemsländerna ska ändra lagstiftningen för att få den att överrensstämma med deras ambitioner och tänkta affärsmodell.

På plus-sidan är både Netflix och Google amerikanska företag och bör därför komma att ställas inför vissa utmaningar i de medlemsländer som är obenägna att rätta sig efter andra länders industriella intressen. Detta kommer att gynna slutanvändare i Europa vars rättigheter kommer att påverkas i ett långsammare tempo än annars varit fallet.

På minus-sidan befinner sig Netflix och Google i en sådan position att de har ett väldigt stort inflytande på de tekniska standardiseringsorganisationerna som kontrollerar samspelet mellan internet och majoriteten av världens internetanvändare. Det skulle kunna leda till att de förstärker ett beteende och en juridisk norm i den tekniska arkitekturen utan lagstiftarens samtycke.

Vi har här i Bryssel arbetat med detta ämne sedan i våras, både i parlamentet och i kommissionen, och kommer naturligtvis att fortsätta med det. Det lönar sig att ta upp dessa frågor med våra politiker (det vill säga, utöver mig) och med de tekniska organisationerna, vilket i detta fall inte är Netflix eller Google. Det skulle vara intressant att veta om några förslag, liknande det svenska förslaget, har lagts fram i andra medlemsländer, och framför allt hur dessa i så fall förhåller sig till mediabevakningen av Netflix under de senaste två åren.

I länkarna nedan har finns en rad artiklar som publicerats om Netflix i de svenska tidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Dagens Nyheter:

kritiserar piraters, på populära TV-serier, använder textning, lanserar sina tjänster, poteniella Emmy-vinnare,  vinner en Emmy, tar bort filmer från sin hemsida.

Svenska Dagbladet:

segrande, lanserar web-TV,  når en toppnoteringan, ute efter pirater, undflyr Microsoft (for Googles HTML-idéer), konkurerar med traditionella TV-sändningar.