Journalisten Staffan Dahllöf skriver så här i tidningen Journalisten från i fredags om den dataskyddförordning som Europaparlamentet ska rösta om på måndag, om allt går vägen:

”En soppa är just vad det är, så låt oss se på ingredienserna: Förordningen handlar om vad "myndigheter och andra" kan publicera och länka till. Det är ju vi [journalisterna, min anm.] och många fler som är "de andra". Vår rätt att publicera och förmedla kan komma att avgöras i EU-domstolen. Det är i hög grad en fråga om yttrandefrihet. Visst är övervakningen ett hot mot källskydd och meddelarfrihet; helt enig. Så mycket värre då att förslaget uttryckligen ger fri lejd år statliga övervakare som NSA och FRA. Myndigheterna får stadgad rätt att kontrollera oss, vi får allt svårare att kontrollera dem. Men nej, när allt fler upplysningar enbart finns digitalt är lösningen inte att slita förvaltningstrappor. Om vi inte får ut filerna över de 50 000 svenska mottagarna av EU:s jordbruksstöd så hjälper det inte stort att knalla runt på Jordbruksverket i Jönköping, eller hos kommissionen i Bryssel. DE 50 000 är ju inte utskrivna på papper. Just därför får inte datalagstiftning tillåtas att köra offentlighetsprinicipen i sank.”

Dahllöf har naturligtvis en god ambition: han vill kunna granska makten, och han menar att offentlighetsprincipen är viktig. Det är naturligtvis viktigt att kunna granska makten, men offentlighetsprincipen finns kodifierad i offentlighets- och sekretesslagen, inte i personuppgiftslagen. Det finns en risk att Dahllöf styr både sin egen och andra journalisters energi mot fel politiska process. Det är särskilt allvarligt just nu, när vi faktiskt ser över offentlighets- och sekretesslagen. Resultatet av att lägga energi på fel ställe blir en sämre transparens, sämre insyn, sämre granskningsmöjligheter för journalister och ett mindre öppet maktutövande. Samtidigt som vi misslyckas etablera en stark lagstiftning för varje individs rätt till sin egen identitet. Det finns också en risk att man tvingar i samhällsproblem som inte borde ligga i t ex straffrätten till straffrätten, som det som har hänt med fotografering. Det skadar, inte hjälper, journalister och jag har skrivit om det här.

Dataskyddsförordningen handlar om varje individs möjligheter att utöva självbestämmande och makt över sig själv, sina vänskaper och sitt liv. Det som är centralt i förordningen är alltså inte alls samma politiska konflikt som Dahllöf egentligen oroar sig för. Förordningen utgör en riktning för samhället – ett ramverk inom vilken vi får industriell utveckling, och inom vilken allmän förvaltning bedrivs. Av uppenbara skäl är det ingen underrättelsetjänst som gynnas av principer som dataminimering, starkt personuppgiftsskydd, att människor måste ge samtycke till automatisk diskriminering och kartläggning av deras beteende, och alltid får veta, eller hindra, behandling av deras personuppgifter. Underrättelsetjänster gynnas av att det finns en marknad – t ex reklammarknaden, databasmarknaden, sjukjournalsystemmarknaden, och så vidare – som matar dem med information.

Staffan Dahllöf i en tidigare artikel i Journalisten använt säkerhetsexperten Fredrik Ljunggren från företaget Kirei i Göteborg som underlag för sin teori att dataskyddsförordningen inte hjälper mot säkerhetstjänster. Det är över huvud taget underligt att hänvisa till personer som är bra på att konfigurera servrar för att beskriva på ett korrekt sätt geopolitiska bekymmer och tolkning av lagstiftning – vi har andra experter i samhället för detta syfte, t ex jurister eller politiker. Men Dahllöf är förblindad av sin egen energi och egen politiska poäng. Troligtvis skadar den sortens fartblinda journalism maktgranskningen i samhället mer än någon lagstiftning. Vi behöver lägga rätt energi på rätt ställe för att få rätt inflytande och rätt maktbalans.

Men Fredrik Ljunggren har jag själv varit i kontakt med i samband med e-legitimationsförordningen i Bryssel så jag vet att han är inblandad i det e-legitimationssystem i Sverige som kommer att börja spåra alla svenskars myndighetskontakter från och med januari nästa år (se mina kritiska kommentarer här och här). Det är den sortens industripolitik som Fredrik Ljunggren själv bidragit till i Sverige som också matar underrättelsetjänsterna med data och information om alla medborgare jämt. Det är bland annat den sortens industripolitik som är problemet, och den sortens industripolitik som dataskyddsförordningen ändrar riktning på.

Det finns gott om entusiastiska spårare i vårt samhälle: människor som vill veta och som vill ha makt över allt vi gör, och kunna använda detta för att sälja reklam till företag eller – så fort det krävs – lämna över datan till underrättelsetjänsten. Inget företag som har en databas kan låta bli att lämna över databasen till staten, för staten har våldsmonopol och det blir otrevligt om de låter bli. Men det finns också gott om andra entusiaster, de som bygger som system som är utvecklade för att användare ska få bättre kontroll, att vi som människor ska ha bättre översikt över vad som händer med vår information, att makt och kunskap om oss själva ska ligga nära oss och inte bara tilldelas oss på nåder. Det är denna andra sorts aktörer som gynnas av dataskyddsförordningen och som får ett bättre spelutrymme, vilket nästan per definition missgynnar underrättelsetjänster som är beroende av att det finns lättåtkomliga och stora databaser om allt.

Det vore alltså bra om vi kunde övergå till att prata riktning och vilken utveckling i samhället vi vill ha. Dataskyddsförordningen etablerar och faställer den teoretiska riktning vi haft sedan Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter skrevs, och en annan riktning än den vi i praktiken sett sedan 2001 och som varit formpassad för att mata underrättelsetjänster, militär och polis med spårningsverktyg. Det är denna första riktning som Piratpartiet vill ha och många andra människor också. Det är därför dataskyddsförordningen behöver göras stark.