Den mest ironiska lärdomen jag har dragit av att sitta i parlamentet är att folkvalda samtidigt överskattar och underskattar sin maktposition. Många lagstiftare överskattar egen insikt och möjlighet att faktiskt kontrollera de myndighetsprocesser de sätter igång - denna artikel från SVT om lagstiftares verkliga makt över FRA (typ ingen) är starkt indikativ för detta, och detta seminarium från Cato Institute i USA (lyssna på kongressledamot Amash och Siobhan Gorman) visar också på hur lagstiftare totalt misslyckats med att definiera sin egen roll i översiktsprocesser. Men många lagstiftare underskattar också sin egen makt och det får dem att dels fatta dåliga, okloka beslut samt på ett mycket slapphändigt sätt säkerställa att deras vilja faktiskt går igenom.

Eftersom det är rätt ointressant för mig vilken makt jag inte har att reglera FRA på rätt sätt, och då jag ändå upplever att det enda rättvisa att göra med FRA är att lägga ned myndigheten och avveckla deras hårdvarukomplex, tänkte jag breda ut mig lite över min andra punkt - när lagstiftare misslyckas definiera sitt eget inflytande för sitt eget bästa.

Det första är att folkvalda lagstiftare måste ställa den exekutiva delen av makten, regeringen och kommissionen, bättre till svars för vad de gör och inte gör. Det här året har kommissionen låtit bli att etablera rättssäkerhet på nätet, till exempel. Jag drev en stark kampanj i Europaparlamentet för att ställa kommissionen till svars för detta och fick stöd från ett mycket brett spektrum av politiska grupper. Argumenten emot en sådan kampanj var allt ifrån "men tänk om kommissionen föreslår mer rättssäkerhet och så gör parlamentet fel sen?" till "vi vill inte överreglera industrin". Det första påståendet är att underskatta det egna inflytandet vi som ledamöter kan utöva: naturligtvis kan vi, med kommissionens på området gedigna utredningar i ryggen, argumentera för bättre och tydligare rättssäkerhet för industrin och yttrandefriheten. Det andra påståendet faller på sin egen rimlighet eftersom i stort sett alla industrier utom upphovsrättsindustrin tycker att den rådande rättsliga osäkerheten är oönskvärd. Det är ofta lika tröttsamt som det är deprimerande att se folkvalda ledamöter avfärda sin egen maktställning, och jag vill i sammanhanget ge en eloge till Lambert van Nistelrooij, vars stöd för tanken på att parlamentet i alla fall bör ges en roll i bedömningen om rättssäkerheten på nätet övertygade mig om att det nog finns hopp om demokratin trots allt.

Det andra är att folkvalda lagstiftare behöver sluta framställa saker som mer komplicerade än vad de är. Det bästa sättet att undvika ansvar för att någonting görs eller inte görs är genom att framställa beslutsfattande som på tok för komplicerat för att genomföras. Det här ser jag jättemycket när det gäller reglering av företag. Eftersom vi i bolagslagar i både EU och i Sverige gjort så att företag måste agera i sina egna intressen - annars får både VD och styrelse obehagliga konsekvenser (se t ex Jan Anderssons lärobok från Stockholms universitet om kapitalskydd i aktiebolag) - är det väldigt lätt att få företag att göra rätt: vi gör så att det blir företagets egenintresse att göra rätt. Detta gör man genom att göra det dyrt att göra fel, eftersom vi i lag definierat företagets intresse som att gå i vinst. Det är oerhört tröttsamt att följa diskussioner om misstänkt överreglering och omöjligheten i att belasta företag för deras misstag. Ingen vill överreglera - överreglering är vanligtvis en konsekvens av att lagstiftaren vägrar bestämma sig för vad som är rätt, och hur man gör det dyrt att låta bli att göra så. Detta är absolut inte komplicerat och skulle enkelt kunna lösas med lite ryggrad hos våra folkvalda lagstiftare.

Det tredje är att folkvalda lagstiftare måste försvara sin egen moraliska och politiska rätt att fatta etiska beslut om samhällets riktning. Det händer alldeles för ofta att lagstiftare slutar bry sig om lagstiftning efter att den röstats igenom, oftast i förhållandevis oförändrat skick gentemot det som föreslagits av regering och kommission. Lagstiftare skulle istället kunna bry sig mer om hur lagstiftning faktiskt tillämpas, och både riksdagen och Europaparlamentet har en stor frihet i att ställa tillsynsmyndigheter till svars för vad de gör och inte gör. En frihet som ministrar och kommissionärer förresten inte har, eftersom tillsyn är separerat från exekutiv makt. I frihandelssammanhang har vi den olyckliga utvecklingen att lagstiftare vill överlåta på särskilda "tribunaler" (icke-domstolsdomstolar) överklaganden av demokratiskt fattade beslut om något företag tycker att de vill överklaga beslutet inför en beslutsfattande instans som inte står under demokratisk kontroll. Det är givetvis inte bra när frihandelspolitiken avviker från målet att vi alla ska komma överens och bedriva handel med varandra och istället börjar utgöra ett hot mot demokratisk vilja uttryckt av folkvald församling.

Det fjärde är att folkvalda lagstiftare alldeles för ofta låter sig förpassas till ett amatörutrymme. Istället för att godkänna premissen att också lagstiftare kan vara kompetenta, kunniga och skickliga spelare i en politisk process, är det alldeles för vanligt att lagstiftare hänvisar till de "riktiga" experterna, de som egentligen vet vad som händer, och på detta sättet underkänner lagstiftare både sin egen makt och sin egen kunskap. Det kan inte vara bra att lagstiftare abdikerar ansvar för sitt eget kunnande och sitt eget ansvar för att förstå vad vi beslutar bara för att det är bekvämt att hänvisa till experter som är utomstående lagstiftarens egna verksamhet. Ledarskapet blir oerhört otydligt när lagstiftare ständigt hänvisar tillbaka till experter utan att uppvisa någon förmåga att själva analysera vad de tar emot för information. För givetvis finns det jättemånga experter som sinsemellan inte alls är överens - "experter" är ingen homogen grupp. Det som är viktigt är alltså inte att politiker lyssnar på experter, utan snarare på vilka experter politikerna lyssnar och hur de i sådana fall själva tolkar och analyserar det de hör.

Jag pendlar personligen mellan tron att vi behöver smartare politiker och smartare politik, till att tro att vi kanske egentligen bara behöver politiker och politik som inte ständigt dumförklarar sig själva. Egentligen finns inget skäl att tro att intelligensnivån behöver höjas, men det är uppenbart okonstruktivt att förneka den egna makten, det egna maktutövandet och den egna kunskapen. I slutändan är det vi, lagstiftarna, som bestämmer över alla andra och det är vi som sätter alla spelregler för allt hela tiden. Det är ett oerhört tungt och ansvarskrävande uppdrag och det enda som krävs är egentligen att man tar det ansvaret på allvar.

Ytterligare en personlig reflektion kan vara att den som är ledamot i Europaparlamentet utan att samtidigt lida av sömnsvårigheter och ångest inför sitt eget maktutövande förmodligen inte är någon lämplig person att inneha sådan makt.