Idag spekulerar Svenska dagbladet att TTIP, ett handelsavtal med USA, kan bli en valfråga. Långt borta är fartfläkten i den tyska journalistik som ställde Karel de Gucht mot väggen för hitte-på-statistik om avtalet: denna videofilm (engelska) frågar om 0,5% tillväxt i EU på 10 år verkligen är så mycket. Ewa Björling står oemotsagt när hon hävdar 17% tillväxt i Sverige.

Nu är det visserligen sant att Sverige exporterar mer till USA än många andra medlemsländer. Det kan finnas skäl att tro att just svensk export skulle öka mer än export från andra länder. Att TTIP inte är någon vidare bra för unionen som helhet är dock otvivelaktigt.

Också Sverige borde vara mer vaksamma. Istället för att kontrollera importbalansen borde man titta på de juridiska aspekterna av avtalet, och hur de väsenskilda rättssystemen kolliderar. Sveriges lagar är skrivna enligt germansk tradition, medan USA:s lagar är skrivna enligt en common law-tradition. Det gör att svenska lagar definierar domstolarnas tolkningsutrymme, medan amerikanska lagar begränsar domstolarnas tolkningsutrymme.

Denna skillnad leder till en mängd problem för Sverige, som vill vara tät allierad med USA. Särskilt i Utrikesdepartementets kamp för frihet på nätet får det underliga konsekvenser: Utrikesdepartementet vill att internet ska vara oreglerat eftersom det garanterar störst frihet. Så kan det också vara i USA, eftersom domstolarna får hitta på konfliktlösning när det visar sig att det behövs. I EU är dock domstolarna beroende av att det finns ett lagrum konflikterna kan tolkas inom, så brist på reglering blir i EU ofta effektiv ofrihet eftersom domstolarna tvingas förhålla sig till icke-relevant lagstiftning istället.

Den amerikanska upphovsrättslagen är mer än 300 sidor lång eftersom kongressen i olika omgångar begränsat vilka överväganden domstolarna får och inte får göra. I Sverige är upphovsrättslagen bara 70 korta paragrafer. En underlig konsekvens av detta är att Utrikesdepartementet verkar ha tolkat en av kommissionens senare kommunikationer som "vägen till kinesiskt internet" eftersom, antar jag, den pratar om att teknologi inte ska begränsa medborgares juridiska och medborgerliga rättigheter. Det är sant så till vida att Kina också har ett germanskt rättssystem. Deras lagar är förstås helt annorlunda formulerade än de svenska, precis som de svenska lagarna skiljer sig mycket från de tyska eller de polska lagarna, men grunden i rättssystemet är detsamma: också i Kina definierar lagstiftningen domstolarnas tolkningsutrymme. Bara i före detta commonwealth-länder begränsar lagstiftning domstolars tolkningsutrymme (med undantag för Storbritannien och Irland som nu håller på att influeras mycket av det kontinentaleuropeiska systemet via EU). Förhoppningsvis skulle alltså Utrikesdepartementet lita på de andra departementen att inte återskapa kinesisk lagstiftning i Sverige, och jag vill gärna tro att det ligger långt bort ifrån vad svenska politiker vill att låsa ned internet på det sättet.

Ett IT-politiskt problem i Bryssel är att den amerikanska IT-industrin inte uppskattat skillnaden tillräckligt mycket. Det leder till sämre, otydligare lagstiftning i EU och sämre förutsättningar för företag. TTIP-avtalet vill utöka problemet till att innefatta även amerikanska myndigheter och lagstiftare. Det är inte säkert att varken EU:s myndigheter eller USA:s myndigheter kommer att finna det enkelt att arbeta sig förbi de här grundläggande konceptuella skillnaderna i hur lag och ordning uppstår. Men man föreslår ett väldigt brett samarbete om teknikstandardisering, personuppgiftslagar, säkerhetsfrågor, immaterialrättsfrågor och annat.

Ett annat IT-politiskt problem är förstås att man ögnar på upphovsrättsreform på båda sidor av Atlanten. I EU kommer reformen att slå i ett slag. Amerikanska kongressen med initiativrätt har större möjligheter än Europaparlamentet att ändra småsaker här och där, men det har visat sig vara svårt att ändra den övergripande riktningen. Det går egentligen inte att förhandla parterna emellan tills man sätter ned foten i upphovsrättsfrågan - risken är att båda samtalsparterna åtar sig förpliktelser de egentligen inte vill ha. Men Sverige har det kortare strået: vår väldigt snävt och strikt tolkade germanska upphovsrätt har givit mycket sämre möjligheter för domstolar att tillåta normala och konkurrensinriktade beteenden. Vi saknar den amerikanska lagens "fair use"-koncept och svenska domstolar har varit mycket sämre på att göra tydlig skillnad mellan designskydd och upphovsrätt.

Investeringsskyddet som föreslås för avtalet kommer också tillåta amerikanska företag att överklaga europeisk lagstiftning. I Sverige spelar det mindre roll än det gör i länder som Rumänien eller Belgien, där amerikanska företag faktiskt investerar mycket kapital. I Belgien utgörs 25% av samtliga investeringar av amerikanskt kapital - det gör att belgisk politik redan är väldigt överseende med amerikanska intressen, men investeringsskyddet ISDS ger direkt möjlighet för amerikaner att sätta veto mot lagstiftande åtgärder. Bland annat Tyskland har uppmärksammat detta som problematiskt.

EU har också i internetområdet tydliga politiska problem att definiera hur vi vill bygga en gemensam nätvaro. Vi har vissa principer i botten av vårt samhällsbygge - liberala medborgarrättigheter, framför allt rätten till den egna identiteten och den privata sfären, är inte alls definierade som sådana i USA. Här kan man prata om något som effektivt redan är amerikansk walk-over: bristen på europeisk strategi att ta tillvara på internets distribuerade egenskaper för att gynna den egna distribuerade maktmodellen har gjort att vi överrumplats av det centralstyrda, hårt övervakade web 2.0. Det är dock ett område där EU snarare än att låsa sig fast vid en säkerhetsstrategi och tjänstestrategi som inte alls passar vårt samhällsbygge borde fundera på hur vi kan bli mer överensstämmande med oss själva. Sverige har där starka intressen av att gynna en sådan utveckling i EU, eftersom vi är tekniskt utvecklade och har många starka entreprenörer.

Till sist bör Sverige överväga om det inte är bättre med stabilitet i det geografiska närområdet än ökad export till USA. Sverige har en tendens att åsidosätta oroligheter och problem i närområdet för att skaffa sig kortsiktiga fördelar långt borta. Det är en farlig strategi eftersom det alltid är bättre för Sverige att vi kommer överens och samarbetar bra med grannländer än att vi inte gör det. TTIP är ett typiskt sådant avtal som riskerar att avleda många resurser från den geografiskt närbelägna stabiliteten till en geografiskt avlägsen partiell fördel. Det vore faktiskt inte så fel om vi funderade på bättre samarbete med europeiska partners istället för att göra oss så besvärliga hela tiden. Ge Europa en chans, Björling, säger jag.