Patrik Thunholm (@polisdebatt på twitter) har skrivit en rapport om det han kallar legitimitetsskapande kommunikation från polisen. Med det begreppet vill han beskriva polismyndighetens, och andra myndigheters, försök att med hjälp av kommunikation få medborgarnas förtroende.

I praktiken framställer Thunholm legitimitetsskapande kommunikation som ett led i en PR-strid mellan medier och myndigheter. De fallstudier han tar upp handlar om tillfällen då polisen kritiserat media för partisk rapportering. Thunholm vågar inte rakt ut säga att polisen opinionsbildar men antyder det vid ett flertal tillfällen.

Rapporten är strukturerad efter polisens faktiska PR-arbete, och intervjuer med journalister och polisens kommunikatör. Dessutom har man tagit en del material från Sveriges radio och Uppdrag granskning.

Polisens kommunikatörer använder samma försvarsstrategi gentemot Thunholm, en oberoende granskare av dynamiken mellan media och polis, som de använder mot allmänheten. Trots att intervjun ges ganska mycket utrymme i rapporten tillför den i stort ett ingenting. Frågan är om det inte hade varit bättre att tydligt markera att intervjun inte ledde någonstans snarare än att summera den tre gånger.

Även i Thunholms rapport framstår det som att kritik mot polisens kommunikationsverksamhet är någonting som främst uppstår hos public service-journalister. Att polisen inte berättar vad som hänt, att det är svårt att få reda hur och varför polisen agerar som de gör, är problem vars uppmärksammande tillskrivs radio och tv, utan att man faktiskt för en större diskussion om huruvida det förhåller sig på det sättet, och på vilket sätt det i sådana fall är ett problem. De medborgare som tar upp frågorna direkt med polisen i chatt och på Facebook förutsätts ha fått större inflytande över kommunikationsmedlen genom sina mobiltelefoner.

Ett problem i rapporten är att det är svårt att se vad Thunholm menar är skillnaden mellan legitimitetsskapande kommunikation och propaganda. Ett ytterligare problem är att man i begreppet legitimitetsskapande kommunikation inte tar upp omständigheten att polisen bedriver aktivt påverkansarbete gentemot folkvalda politiker. Inte bara massmedia, utan även politiker, är mottagare av polisens kommunikationsstrategier, och i fallet politiker är frågan desto allvarligare då politiker definierar både målsättningen och verksamhetsramarna för polisen.

Där jag gärna hade presenterat kritik mot Uppdrag granskning är att de inte tar upp att polisens målsättningar och verksamhetsramar är politiskt styrda. Också Thunholm missar att kommentera på att polisen, som myndighet, naturligtvis verkar under ett politiskt mandat som dels sätter ramar för vDad plisen får göra och hur, men kanske ännu mer vad polisen uppmuntras att göra, och hur. I PR-kriget som utvecklar sig mellan media och polis, är de enda som går helt utan kritik de politiker som genom sina beslut orsakar situationen.

Thunholm skriver "[m]itt i denna kommunikativa makt finner vi medborgaren [som] får till sig information från flera olika håll och [då] själv [kan] bilda sig en uppfattning[. Detta] är centralt i allt från att bilda sig någorlunda genomtänta åsikter till att kunna rösta.

Jag känner det mer som om att problemformuleringen är fel. Polisens verksamhet styrs av folkvalda politiker, och i ännu högre utsträckning av regeringsdepartementen. Det jag känner verkligen saknas för att man ska få en demokratisk legitimitet i kommunikationen kring myndigheternas verksamhet är att koppla verksamheten tillbaka till uppdragsgivarna.