År 2000 författade EU:s politiska ledare en stadga för grundläggande rättigheter. Den är delvis baserad på Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter, och delvis egensinnigt formulerad, och den kodifierar de rättigheter som EU:s politiska ledare i slutet av 1990-talet upplevde att alla människor i Europa ska ha. Den sätter andan inom vilken europeisk rätt ska skrivas, och för den maktfördelning vi vill ha mellan medborgare och stat, och stater och andra organisationer.

Stadgan införlivades i EU:s ramfördrag genom Lissabonfördraget, som blev EU:s grundläggande fördrag 2009. Fördraget berättar hur EU ska agera, och vad EU och dess medlemsstater måste göra. Det är den mest grundläggande av alla EU-lagar och kallar för "primärrätt", eftersom den är först, mest grundläggande.

EU-domstolen i Luxembourg är den domstol som medlemsländerna utropade till yttersta bedömare av vad som är enligt ramfördragen, och vad som inte är enligt ramfördragen. I och med Lissabonfördraget fick domstolen också möjlighet att uttala sig om vad som är förenligt med stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter och vad som inte är det.

Våren 2014 förstod domstolen att datalagring inte är förenligt med stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige och Danmark beslutade då att domstolen inte är en riktig författningsdomstol och inte på riktigt har fått uppdraget att tolka stadgan för grundläggande mänskliga rättigheter. Därför utreder man hur man ska fortsätta datalagra trots att domstolen sagt att det är fel. Utredningen om hur man ska göra detta ska vara klar efter valet.

På vilket sätt är det här bra för den grundläggande känslan om vad som utgör en rättsstat? Sannolikt påverkar detta nonchalanta politiska ledarskap också hur människor uppfattar politiker och politiskt ledarskap, och det är ett problem. Även om man kan använda statistiska data för att bara göra pressreleaser om det som för närvarande befinner sig i flest svenskars tankar och Facebook-konversationer, ligger det en sanning i Terry Pratchetts observation att "vad som är i allmänhetens intresse är inte nödvändigt intressant för allmänheten" (The Truth, 2000).