Sökformulär

"Vår kultur passar inte för demokrati"

 

Jag har varit i Almaty, Kazakstan på Central Asian Youth Network 2014. Evenemanget organiserades av OSCE (Organisation for Security and Cooperation in Europe) med hjälp av Amerikanska ambassaden i Österrike och Kazakstanska regeringen. Det är åttonde året i rad som CAYN organiseras, och de samlar ett 30-tal ungdomar från hela Centralasien.

Jag har presenterat några av mina erfarenheter av att vara ung lagstiftare i Europa och hur det är att bli lagstiftare, samt att vara lagstiftare. Fortfarande efter fyra år i Bryssel är de två bästa råden jag någonsin har fått "var paranoid" (i bemärkelsen: allt du säger kan tolkas emot dig, gör den sämsta möjliga tolkningen av allt du säger den minst dåliga möjliga, eller se till att du har torrt på fötterna innan du säger någonting) samt "be inte människor göra saker de inte kan göra" (i bemärkelsen: även människor som vill göra saker som du tycker är bra, kanske inte har det handlingsutrymme du förväntar dig inom sin egen yrkesroll. Respektera andras yrkesroller och be dem inte om omöjliga saker - med det sagt, undvik inte heller att utmana människor inom den roll de faktiskt har att spela med!). Det ligger också en viss sanning i att jag har blivit väldigt bra på att uppfylla det andra rådet, och inte alltid lika bra på att uppfylla det första :-)

På onsdagen hade vi en workshop om hur man kan få fram förändringar i sitt samhälle. De ungdomar som deltar på CAYN är förstås redan vana vid att göra saker i sina samhällen. I Turkmenistan ordnar man plattformar för samtal där människor får hålla med, eller låta bli att hålla med varandra, om olika tankar kring landets framtid. I Uzbekistan pågår många projekt på olika universitet för att förbättra studievillkor och komma till bukt med korruption på universiteten. Man försöker också, precis som i Turkmenistan, organisera plattformar för människor att prata om olika tankar kring landets framtid. Ett kazakstanskt projekt handlade om att få människor att hantera sopor på ett bättre sätt. Utmaningen många ungdomar står inför i Centralasien, och också på andra platser, är hur man får människor att våga ta tag i saker och engagera sig.

En av deltagarna avslutade workshoppen med att framhålla åsikten att Centralasien helt enkelt inte har rätt kultur för demokrati. Ett par personer tog upp att det ofta är svårt att prata om europeisk demokrati, och många tycker att man inte behöver ha europeisk demokrati om man inte har europeisk kultur. Många människor, inklusive vanliga människor som inte sitter i politisk maktställning, i Centralasien känner inte igen sig i den europeiska kulturen och de vill inte importera den europeiska kulturen, och tror därför inte heller att en europeisk demokrati är rätt modell att fatta beslut för Centralasien.

Jag ställde retoriskt frågan om någon kultur egentligen passar för demokrati. Egentligen löser demokratin bara frågan om maktöverlåtande, med maktutövandets legitimitet påverkas väldigt lite av demokrati som styrelseskick. Man kan vara en olegitim demokratisk regim - många ungdomar avstår från att rösta i demokratiska val i europeiska länder just för att de uppfattar demokratins makthavare som orättfärdiga. Historiskt har också rättighetstänkande - alla människors rätt att få uttrycka en egen åsikt, alla männskors rätt att få bilda en egen uppfattning, individens möjligheter att förverkliga sig själv och andra individuella rättigheter - varit toppstyrda projekt, framdrivna och framtänkta av en intellektuell elit som ofta förankrat sina idéer väldigt dåligt bland befolkningen. Frågan är alltså om någon kultur, europeisk eller centralasiatisk eller vilken som helst, passar för det här med mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.

I Almaty upptäckte jag många stora TeliaSonera-loggor tillhörandes Kcell - en kazakstansk mobiltelefonoperatör. Svenska företag är väldigt närvarande på den kazakstanska telekommarknaden, och en sak vi gärna underskattar i Sverige är hur våra egna myndigheters relationer till företag i Sverige påverkar svenska företags relationer med andra regeringar. Eftersom svenska politiska ledare gärna upplever Sverige och det svenska som definitivt högstående och civiliserade är det rimligt att svenska politiska ledare vill tilldela sin civilisation stora befogenheter över sina "subjekt" (oss svenskar, medbornarna). Svenska politiker tycker att det är bra att svenska företag exporterar, men glömmer bort att de samtidigt exporterar en värdegrund för relationen mellan medborgare, företag och stat. Datalagring, dataintrång, övervakning, automatisk tillgång till trafikdata i realtid, profilering av alla som umgås med människor som upplevs som marginella eller mindre marginella hot eller lagbrytare - alla dessa infrastrukturer och värderingar om yttrandefrihetens värde och andra mänskliga rättigheter exporterar de svenska politiska ledarna tillsammans med TeliaSonera till Kazakstan. I vissa europeiska länder, som Irland, har datalagringsdatat använts som en sorts privat Facebook av polismyndighetens anställda. Vi har inga uppgifter om sådant missbruk i svensk polis, men har heller ingen granskning eller möjlighet till granskning av om sånt kan ske. Dessa värderingar exporterar våra politiska ledare till Kazakstan med TeliaSonera.

Och det handlar inte om att Kazakstan har en sämre infrastruktur och är en nyare stat, eller att Kazakstan har en historia som på något sätt gör att de är mindre civiliserade än oss. Det är våra politiska ledare som exporterar dessa värderingar till Kazakstan. Och det är också Sverige som förhåller sig så här till sin egen befolkning.

Det här rör i grunden att frågor om individuellt självbestämmande, individuella friheter och rättigheter och maktbalansen mellan stater, företag och människor inte är levande i svensk politisk debatt. Frågorna rör inte merparten av alla människor större delen av tiden, och kulturellt finns det inget som gör just den svenska debatten särskilt mer rättighetsbetonad, liberalt förankrad eller demokratiskt sinnad än den kazakstanska. Mänskliga rättigheter, även de mest grundläggande, är också de första som beskärs av svenska politiker när man upplever att dessa kommer i vägen för mer flyktiga problem. Precis som i Kazakstan, där man just nu prioriterar ekonomisk utveckling över demokratisk utveckling.

När ett svenskt företag etablerar sig i ett land, med alla värderingar företaget bär med sig, investerar svenska staten i så kallade exportråd i de länderna för att möjliggöra mer export. Tele2 exporterar också svensk telekommunikation, och svenska värderingar om telekommunikation, till Kazakstan. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som har två stora internationella telekomaktörer baserade i landet - värderingarna Sverige lägger i maktbalansen mellan stat och medborgare i telekommunikationen har en stor inverkan på stora delar av världen, och våra politikers värderingar är varken rättighetsbetonade eller demokratiska på de sätt vi föreställer oss, och de följer inte mänskliga rättigheter, och det är våra politiska ledare som uppmuntrar våra företag att exportera dessa.

Svenska företag som Ericsson bygger nätverksinfrastruktur som är anpassad efter dessa icke-demokratiska, icke-mänskligrättsliga värderingar som staten har. Det är inte bara telekomoperatören, utan all utrustning telekomoperatören använder, och alla apparater som slutkonsumenter använder. Alla värderingar om maktbalans mellan medborgare, företag och stat som Sverige är ursprung till.

Så vem har egentligen en kultur som passar för demokrati och mänskliga rättigheter?

I många centralasiatiska länder är det svårt att förlita sig bara på pengar från västeuropeiska och nordamerikanska stiftelser. Många känner det som att de utsätts för en kulturimperialism som de inte känner igen sig i, och värderingar de inte upplever att de delar. Snarare är det väl så att man, baserat på det svenska exportexemplet, ska vara vaksam på vilka mål andra stater egentligen har. I slutändan finns det inga kulturer som är särskilt väl anpassade för liberala, demokratiska värderingar och individens politiska och sociala rättigheter.

När TeliaSoneras mutor i Uzbekistan uppdagades 2010 kommenterade den svenske toppolitikern Mats Odell detta på följande sätt: "Vi var väl medvetna om att det här var problemområden och att det var oerhört viktigt att ha med sig en etisk kompass när man kliver in i sådana länder.

Och det är väl fint och bra, i och för sig, men man ska inte glömma att det går att köpa sig inflytande överallt. I Sverige kanske man snarare lägger pengar på lobbying mot riksdag och regering än på direkta mutor till ansvarig myndighet, men effekten för ett stort företag som TeliaSonera eller Tele2 blir densamma. Mutbrott brukar beskrivas som "victim-less crime" eftersom skadan av mutbrott är mindre lättfattlig, mer abstrakt, än av till exempel våldsbrott. Men effekten av mutbrott är ungefär samma som effekten av storskalig lobbyism, i alla fall på ett nationellt och ett globalt plan: den som har råd att betala mycket pengar för att bli hörd av rätt personer får bättre möjligheter att få rätt. Länder där pengamutor är vanliga kan sägas vara godtyckligare än länder där man istället behöver investera i lobbyism. Man får förutsätta att det går att ta reda på vem man ska lobba i Sverige, och att denna person kommer vara konstant över tid. I ett land där pengamutor är vanligare kan det tänkas att det är svårare att veta vem i förvaltningen man ska satsa det större kapitalet på. Med detta inte sagt att jag är för mutor eller mot lobbyism (ingetdera, egentligen). Jag har bara svårt att för mig själv konkretisera hur de olika situationerna i Kazakstan och Sverige får Sverige att bli en moraliskt högstående civilisation, och Kazakstan ett helvete.

Mycket stora företag har helt enkelt väldigt starka incitament att inte bete sig på ett sådant sätt som är mest lämpat för konkurrens, och det har visat sig i EU att det är mycket svårt att stifta lagstiftning som på ett bra sätt skapar konkurrensutsatta, väl fungerande, innovativa marknader för telekommunikation.

Vad ingen politiker, mig veterligen, någonsin ställdes till svar för är de demokratiska och rättighetsbetonade värderingar som Sverige exporterade. För där kan man ju prata om etik på riktigt, i alla fall så att jag kan förstå vad det innebär : värderingsgrunden i teknologibygget, värderingsramverket telekomoperatörerna behöver förhålla sig till, vilken utrustning de uppmuntras skaffa kompetens för, och så vidare. Det är ett helt maskineri och stora marknader bakom de värderingar svenska regeringen uppmuntrar sina företag att bygga in i infrastrukturen på hemmaplan, och vi pratar väldigt lite om det både i kontexten av våra egna samhällen och samhällen på andra platser. TeliaSoneras VD och presschef fick kommentera att alla deras avtal var lagliga - vilket inte säger så mycket annat än att svensk lag är kass, vilket ju TeliaSoneras ledning rimligtvis inte kan ställas till svars för.

Så vilken kultur är egentligen anpassad för demokrati och mänskliga rättigheter?

Vi saknar ett politiskt ledarskap idag som framhåller de mänskliga rättigheterna, det fria åsiktsutbytet och individernas sociala och politiska rättigheter som vettiga. Tanken om en våldslös samexistens finns till exempel inte som politisk målsättning, varken inom nationalstaten eller mellan nationalstater. Vilken politisk ledare i något land har på ett trovärdigt målat upp en vision kring hur mänskliga rättigheter och demokrati ska göra saker bättre för människor i deras vardag de senaste 15 åren?

Jag vill gärna tro att världen blir bättre av att jag och mina centralasiatiska jämnåriga mår bättre och får en bättre framtid av att förutsättningslöst kunna utforska egna plattformar för samarbete. Att sättet vi och dom bygger en bättre värld för morgondagen är just genom att få vara oss själva, utveckla oss själva och få ha egen makt över vilka vi är, vad vi tycker och vilka vi vill bli. Den största bromsklossen för detta i dagens värld är nationalstaten och dess konservativa institutioner, som gärna plockar in mig och andra i min ålder världen över i små nationalstatsfack där vi kan sitta och klura på vilken kultur, personlighet och politisk inriktning våra nationalstater föredrar att vi skaffar oss. Helst ska vi anamma våra nationalstaters problemformuleringar, rädslor och självhävdelsebehov också. Men som ovan - de allra flesta svenskar som kan tänka sig Kazakstan eller någon typ av interaktioner de skulle vilja ha med Kazakstan skulle helt enkelt inte sätta "Tele2" överst på sin lista av saker de tänker på. Vi är inte Sveriges regering, och Sveriges regering reflekterar inte heller oss, för Tele2 och TeliaSonera hamnar högst på deras listor. Och det är där och på många andra platser vi har en riktig politisk klyfta att överbrygga.

3 kommentarer

Jag har aldrig gillat Ron Paul särskilt mycket, eftersom han begränsar sin syn på "människor" till "individer med amerikanskt pass". Eftersom jag inte är en av de människor han föreställer ska gynnas av hans framtidsvision (annat än genom att han inte tror att det är bra att USA förklarar krig mot Sverige, då), har jag svårt att känna starkare sympatier för den.

Det finns mycket i Ron Pauls politik som kan ifrågasättas. Han är amerikansk isolationist bl.a. Dock så tror jag att han är ärlig när han säger att USA aldrig kan "bomba" fram demokrati utan i stället bör leda välden genom ett gott exempel på frihet och demokrati.

Lägg till ny kommentar